C'est la vie

Tankar om att lämna sitt hemland för ett annat

 
 

För fem år sedan trodde jag nog inte att jag skulle sitta här idag. Då hade jag precis brutit upp med min dåvarande pojkvän och levde ett ganska tråkigt liv som jag mestadels av tiden vantrivdes med. Sedan kom dagen då jag lämnade Sverige. I samma stund förändrades allt.

Ibland undrar jag hur mitt hade varit om jag aldrig hade flyttat utomlands. Om jag stannat i Sverige. Bytt jobb, hittat en ny svensk (eller i alla fall någon som växt upp i samma kultur som jag) pojkvän och liksom nöjt mig med ett liv i Sverige. Hade livet ibland varit lättare? Samtidigt tror jag inte det är en del av min personlighet att stanna på samma ställe hela livet. Jag älskar Sverige men jag längtade alltid bort. Jag ville se mer. Lära mig mer av livet.

 

Sedan 4,5 år har jag stått med en fot i Sverige, och en fot i Frankrike. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer stå med båda fötterna på ett ställe. Går det när man sett, upplevt och varit en del av båda sidorna? Det finns faktiskt dagar då jag önskar att jag aldrig flyttat utomlands. Att jag sökt mig efter det där gröna gräset på andra sidan, för när man väl kommer över på den sidan, vet man inte om det verkligen är så grönt.

 

Jag kan bli rädd ibland. Rädd för att aldrig riktigt känna som att jag hör hemma någonstans. Sverige är mitt hemland och jag kommer alltid känna mig välkommen där. Jag kommer alltid känna mig hemma där, men jag kan inte låta bli att känna som att det inte riktigt är min plats. Samma sak med Frankrike. Det är mitt hem, men ändå vet jag inte om jag vill bo vare sig på det ena eller det andra stället. Vilken fot ska jag förlita mig på? Kommer jag någonsin acceptera det som det är och lära mig att leva med det? Det är svårt när man aldrig riktigt kan acceptera vissa saker, varken i det ena eller det andra landet.

 

Samtidigt är jag så tacksam för den erfarenhet jag har. De människor jag träffat och lärt mig av. Ödmjukheten och respekten det gett mig att uppleva svårigheter jag annars inte hade stött på. Lärdomarna av andra kulturer jag tidigare bara sett på avstånd. Vetskapen att livet inte alltid är en dans på rosor. Det tar jag med mig hela livet. Jag har så mycket mer förståelse för människor som invandrar till Sverige nu. Behovet av att prata sitt egna språk. Känslan av att inte passa in. Frustrationen när folk inte förstår en. Stoltheten till sitt egna land. Dagar då man avskyr platsen man befinner sig på och bara vill ”hem”.

 

Även om jag ibland tror att livet hade varit lättare om jag stannat kvar i Sverige, så vet jag också att jag inte hade haft den styrkan och mognaden om jag aldrig prövat mina vingar. Jag antar att man lär sig hela livet och en dag kommer jag nog lära mig leva i harmoni med det valet jag en gång tog.

 

Hur känner ni andra som flyttat till eller från Sverige?

 
 
0

0 kommentarer

  • Sofia

    Känner igen mig i mycket av det du beskriver. Jag kan ofta känna den där känslan att allt skulle vara lättare om jag flyttade tillbaka till Sverige, men samtidigt så mycket tråkigare. Jag vet med mig att jag igen skulle tröttna och söka mig vidare. Samtidigt var min plan aldrig att stanna i Tyskland mer än ett par år. Det har aldrig funnits en längtan hos mig att bo just här men livet tar sina egna vägar ibland. Nu vet jag med mig att jag kommer bli kvar här längre än väntat, kanske tom för alltid. Vissa dagar kan det göra mig ledsen och lite rädd men mest känns det bara bra. Jag trivs med livet och det är så det ska vara. Oavsett var man befinner sig. Men visst kan det vara svårt, jag kan avsky Tyskland och tyskar och jag kan även vara snabb att tala om det och döma.

  • annelie

    Jag tror att hur man än vrider och vänder på det så får man aldrig klarhet i det hela. Jag skulle aldrig ha flyttat hem till Sverige (känns det som, ska aldrig säga aldrig) om det inte vore för kärleken. Men å andra sidan är jag världens lyckligaste som gjorde det, för jag lever med mitt livs kärlek. Mitt hjärta finns här, min själ vill iväg. Kluven? Hur vet man och vad gör man? Jag tror att livet har en plan för just dej!

  • Mya

    Kände precis likadant. Och kan säga att jag gör det fortfarande även om jag flyttat tillbaka till Sverige. Efter 14 år i Paris känner man sig inte riktigt fransk då man bodde där och i Sverige känner jag mig inte riktigt svensk. Det är nog bara att inse att man är en halva av varje och vara lycklig att man passar så bra in på två ställen 😊

  • Emma

    Hej Christine! Jag känner väl igen mig i det du skriver. Efter 12 år i Frankrike längtar jag "hem" till Sverige, särskilt efter att jag fick barn 2010. Det är mycket som är svårt att acceptera här som svensk mamma ( barnaga, skolsystemet, avsaknaden av barnbidrag, föräldrars inställning i allmänhet ang vissa saker osv osv ). Samtidigt vet jag inte längre om jag egentligen kan känna mig hemma till 100% i Sverige efter så lång tid utomlands… Kan känna mig vilsen ibland, för svensk för att bo här och för fransk för att bo i Sverige… Men hade jag kunnat välja hade jag utan tvekan velat att mina barn fick växa upp i Sverige istället! Kram

  • Marie Bergman

    Jag har ju bara bott utomlands i 6 månader än så länge, men jag har blivit oerhört tacksam för min uppväxt i Sverige, vilket jag aldrig varit innan på samma sätt. Dock längtade jag alltid bort och kände mig aldrig tillräckligt nöjd med ett liv i Sverige, så att jag & Johan flyttade därifrån är det bästa vi har gjort i våra liv hitills. Jag har i alla fall lärt mig uppskatta Sverige på ett annat sätt och blivit en stoltare svensk även fast jag inte för en enda dag hitills har längtat tillbaka. Men jag kanske säger något helt annat om några år, vi får se 😊

  • Maria

    Efter sju bofasta âr i Frankrike och lika mânga ârs pendlande innan dess, mellan Sverige och Frankrike, känner jag mig helt klart harmonisk med mitt val… även om jag alltid har sagt att jag bor här tills vidare… att ingenting är definitivt. Det hjälpte mig mentalt i början att ta lite lättare pâ saken och gör fortfarande. 😊 Gillar inte tanken pâ att jag kanske aldrig mer kommer att bo i Sverige. Den gör mig skraj och ledsen. Men vad vet vi om framtiden… ingenting. Det är egentligen lite motsägelsefullt att jag bor utomlands eftersom jag älskar familjesammankomster, svenska traditioner mm. men älskar även att upptäcka och testa nya saker och att inte ha för inrutade rutiner. Risken är stor att jag varit frustrerad om jag stannat i Sverige. Nu är jag glad och nöjd över att bo här men har absolut dagar av Sverige-, nära- och käralängtan. Det fâr man nog tampas med som utlandsboende. Man kan väl inte alltid ha allt pâ samma gâng kan jag tänka mig. För säkerhets skull pikar jag min franska pojkvän med att vi en dag ska flytta till Sverige (utan att ha funderat närmare pâ saken själv;). Men det känns bra att hâlla tanken vid liv. 😊 Skulle kunna diskutera detta ämnet länge! 😊 Tror att vi är mânga som har liknande funderingar. Och de kan svänga med olika perioder i livet. Men om den lilla äventyrsgnistan finns där tror jag att det är jäkligt kul att bo utomlands och inte stanna hemma i sitt hemland där man kan och vet hur allt gâr till och alltid har varit. Vissa av oss behöver lite utmaningar även om de är jobbiga ibland. 😊

  • Cassandra

    Jag bodde 7 månader i Grekland 2010 det var en helt underbar tid och jag övervägde att stanna. Hade dock en enorm hemlängtan emellan åt och visst var det en kulturkrock, känner igen mig i mycket du skriver om. Dock tog det slut med min pojkvän där nere och då blev det naturligt att återvända till Sverige. Började plugga här hemma, träffade en ny svensk kille denna gången och ja jag ångrar mig inte en sekund varken flytten hem eller de 7 månaderna där som på många sätt var de bästa i mitt liv. Men då jag alltid varit en raslös person och velat se vad som finns på andra sidan staketet så tror jag flytten till grekland var värdefull för mig dock var det det som fick mig att inse att det är i Sverige jag vill leva mitt liv, jag uppskattar Sverige på ett annat sätt i dag än vad jag gjorde förr 😊 Men visst det skulle vara kul att testa att bo utomlands någon mer gång i livet, vi får se vad det blir. 😊

  • Christine&Paris

    Nej man ska aldrig ångra sina val, så länge man följer hjärtat och ,magkänslan. Vad skönt att du hittat platsen som gör dig lycklig för stunden 😊

  • Christine&Paris

    Nej det är ju det som är det fina, man behöver egentligen aldrig välja någonting definitivt. Det går alltid att gå tillbaka 😊 Och ja, det är både ett äventyr och en bra erfarenhet att bo utomlands ett tag. Hoppas du någon dag får med dig killen, de brukar ju vika med sig när de inser vad de kan förlora 😉

  • Christine&Paris

    Ja det är som du beskriver det. För svensk för Frankrike, och för fransk för Sverige 😉 Jag kan tänka mig att det är så. Jag har själv jobbat som barnflicka och det är mycket som kan ifrågasättas.. Du får ta din lilla familj och flytta till Sverige den dagen längtan blir för stor 😊 Kram

  • Christine&Paris

    Jag känner igen mig i det där sista. Man dömer lätt men glömmer hur knasigt det kan vara i Sverige. Dock höjer jag gärna Frankrike till skyarna när jag är i Sverige, och vise versa. Ändå finns det mycket negativt jag kan säga om båda länderna och dess folk 😉 Haha, jag antar att det är nackdelen med att uppleva båda världarna. Och fördelarna, på ett sätt. Skönt att du trivs just nu i alla fall!

  • Karin

    Känner precis som dig! Det går inte en dag utan att jag funderar över det och jag kan ibland känna lite ånger för att jag åkte till Frankrike och blev kär i en jäkla fransman… Haha. Det gör livet så mycket efter komplicerat än vad man från början trodde. Jag älskar Frankrike men jag börjar trivas riktigt bra i Sverige, så jag är osäker på om jag VILL flytta tillbaka till Frankrike igen efter min utbildning. Problemet är ju bara att min pojkvän absolut inte vill bo i Sverige resten av sitt liv… Så någon av oss måste kompromissa och det är väldigt jobbigt att tänka på det. Det som stör mig mest med tanken på att bo i Frankrike är nog att inte kunna ha närheten till min familj och att mina framtida barn bara kommer träffa dem ett par gånger om året… Rent spontant känner jag att så vill jag ABSOLUT inte ha det. Och samtidigt vill jag inte att de ska gå i en fransk skola och gå i skolan till fem varje dag från typ 4 års ålder… På så många sätt föredrar jag Sverige framför Frankrike, och jag har nog börjat inse det mer och mer. Men samtidigt vet jag inte om min pojkvän kommer vilja bo här, så det är ett jättesvårt val :/ tror helt enkelt man får ta saker som de kommer och låta tiden utvisa vad som sker! Men det är verkligen inte en enkel situation!

  • simone

    Det där är så svårt, men det man verkligen får med sig är alla erfarenheter man hade gått miste om om man som du säger "hade nöjt sig" och aldrig prövat vingarna och utforskat livets möjligheter. Just nu pluggar jag i Sverige och min käresta bor i Spanien. Vi vet inte vart vi kommer att ta vägen, bara att vi vill vara tillsammans. Såklart kan man ibland tänka att det hade varit så mycket enklare att aldig ha dragit iväg från början, då hade man sluppit kulturkrockar och distansförhållande. Men livet är ju trots allt kort och man ska leva det som man vill 😊

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.