I’m alive!

Ja hör ni. Jag lever faktiskt. Anledningen till min radiotystnad var att jag blev ganska så sjuk i några dagar. I måndags stod jag inte ut längre. Jag hade fruktansvärd huvudvärk, riktigt ont i magen och kände mig så dålig att jag inte orkade göra något annat än gråta. Till slut ringde jag SOS International som hittade ett privatsjukhus åt mig och ordnade med en kostnadsgaranti från mitt försäkringsbolag. Jag tog en Uber in på eftermiddagen och Erica var så snäll att hon följde med mig. Tur var det för jag hade inte kraft att stå upp mot med den otrevliga och ohjälpsamma receptionisten (människor utan empati ska inte få jobba inom vården!) och hade annars känt mig som den ensammaste sjuklingen i världen. Det visade sig att jag hade hög feber samt närings- och vätskebrist, så de satte mig på dropp och smärtstillande. Sedan låg jag där och pumpades med medicin samtidigt som jag svävade mellan liv och död. Nej, jag skojar. Så illa var det inte, men det var länge sedan jag mådde så dåligt som jag gjorde söndag morgon till tisdag kväll. Jag orkade ingenting annat än att bara ligga ner och hoppas på att må bättre. Erica tog en bild på mig som jag först tänkte lägga upp men jag vill inte chocka er totalt efter flera dagars tystnad.

Mina blodvärden var lyckligtvis bra, men jag hade någon slags inflammerad infektion i kroppen så jag fick stark antibiotika och order om att vila resten av veckan. Så det har jag alltså gjort. Kollat på film, läst, sovit, låtit bli att duscha på två dygn, återupptäckt den här låten (tycker att textraden om ”antibiotics” är ganska passande – plus tack-delen då) som jag nu lyssnar på hela tiden, pratat lite för mycket med mamma (det är när jag börjar lyssna för mycket på hennes ”kloka råd” jag inser att vi inte måste prata så ofta) och haft Vänner-maraton. Det har varit en ganska påfrestande rehabilitering för vi har haft värmebölja här med temperaturer på 34-36 grader så jag har inte kunnat avgöra om jag kallsvettats eller svettats normalt. Magen har varit lite ur balans också vilket antagligen beror på antibiotikan, så nu går jag på två olika kurer för att återfå bakteriefloran och magsyran i balans. Idag var det betydligt svalare och även första dagen på hela veckan som jag kände att jag hade ork att gå längre än tio meter åt gången. Det firade jag med att gå till affären och köpa toalettpapper. Tyvärr kunde jag inte sova i natt. Jag tror att jag somnade vid fyra på morgonen, och vaknade klockan åtta utan att kunna somna om. Jag tror att jag sov någon timme i eftermiddags, men jag är ganska sliten nu så jag hoppas kunna somna i natt.

Bilderna är förresten från Godahoppsudden, även kallad för Cape of Good Hope. Där möts Indiska Oceanien och Atlanten, för den som inte visste. Jag tänkte att bilderna kan få symbolisera hoppfullheten om att jag förhoppningsvis snart kan dricka min första kopp kaffe på nästan en vecka. Plus såklart hoppet. För det får man aldrig förlora, oavsett hur illa det känns i stunden.

Jag återkommer snart med full styrka. Ha det fint så länge!