Igår var en riktigt dålig dag på jobbet. Ett gäng elever fick för sig att kasta in några kilo snö i ett av rummen på fritids, och när jag kom in där och frågade vad i hela friden de höll på med så sulade en av dem en isig snöboll rakt i ansiktet på mig. Med flit, och riktigt hårt. Efteråt så flinade han och skrattade, utan minsta tecken på ånger eller skam. Hela gruppen bestod av barn med sociala problem och svårigheter så det var en ganska påfrestande dag överlag.
Först blev jag chockad, sedan ledsen för att jag blev kränkt (det är ju lite som att få en örfil) och till sist arg. När dammet lagt sig så insåg jag att det inte är mig det är synd om utan den här pojken. Jag kände mig illa berörd en stund (egentligen var jag nog mest arg på ledningen och hur hans beteende snarare belönades än straffades) men han måste ju vara så olycklig, för att inte tala om förvirrad över varför han beter sig så illa. Han är bara en spricka i ett skolsystem som inte fungerar. En osäker och ängslig själ som kanske inte känner sig älskad eller förstådd av någon. Det är hemskt.
Idag fick jag dessutom ett besked från en nära vän som tyvärr drabbats av en fruktansvärd tragedi. Jag blev så ledsen för min väns skull och det påminde mig om att en snöboll i ansiktet inte är någonting i jämförelse. Ett blåmärke bleknar efter några dagar men det gör inte en sorg som lämnar ett tomt hål i hjärtat.
Nu ska jag äta en sen middag och packa upp min resväska som fortfarande ligger orörd på golvet. Sedan får det bli en film och glass i sängen. Mer än så orkar jag inte göra ikväll. Igår kom jag på mig själv att känna irritation över att ha en byggställning utanför fönstret som blockerar all utsikt och ingående solljus. De har satt plast på utsidan av ställningarna så jag känner mig lite instängd för det går inte att se någon himmel alls. Fast i det stora hela är jag ganska tacksam över att kunna sitta här inne i värmen när det är rått, blåsigt och kallt ute. Som sagt, perspektiv.
Bildkälla: Pinterest
