Från syntetisk till naturlig antidepp

Hej hej! Här kommer jag fram som gumman i lådan. Det har varit två veckor med blandade känslor för mig. Förrförra söndagen bestämde jag mig för att börja trappa ner på min antidepressiva medicin, något jag redan försökt göra några år tidigare, vilket lett till både med- och motgångar i vardagen. Jag började med antidepp 2017 när en djup depression svepte över mig och inte ville släppa taget. Medicinen (i kombination med KBT) var min räddning just då för jag såg inget ljus i slutet av tunneln. Sedan jag har trappat upp och trappat ner i omgångar. Jag tar Sertralin och låg på en ganska låg dos (75mg) men har märkt en viss likgiltighet, brist på energi och avsaknad i kreativitet under en lång tid.

Nu kändes det rätt i tiden eftersom att jag är ledig och det är sommar. Jag mår övervägande bättre sedan jag gick från 75 till 50 och får en massa stöttning från sambo och vänner. Jag har länge funderat över hur det är att vara helt fri från medicin. Känna mig ”ren” i kroppen. Hitta tillbaka till inspirationen och de riktiga känslorna, på gott och ont. För är man en ångestladdad person går det inte att fly även från orostankarna men det går ju faktiskt att styra dem till positiva handlingar i stället. Påminna sig själv om att trycket i bröstet är okej, ta djupa andetag och omge sig med människor som ger energi. Framför allt är det så himla viktigt att göra sådant som ger energi och inte tänka så mycket på livets måsten utan vad som får en att må bra. Det är såklart lättare sagt än gjort men jag försöker åtminstone.

Planen är att trappa ner långsamt. Stanna på 50mg i ett par månader och gå ner ytterligare när det känns stabilt. Ge det flera månader att gå ner till noll. Vara extra snäll mot mig själv och extra tydlig mot min omgivning (d.v.s. M, hehe) om var jag befinner mig. Kanske kan jag inte nolla medicinen och då får det vara så också, men jag tänker göra ett försök utan att stressa dit.

Så hur mår jag då, undrar ni kanske? Förra veckan mådde jag okej, rentav bättre. Sedan kom utsättningssymptomen. Illamående, huvudvärk, krångliga tarmar, en förnimmelse av att vara bakis, ökad kroppssvettning och någon slags konstig värmekänsla i hjärnan. Plus humörsvängningar, ökad ångest, aptitrubbningar, sömnproblem. Helgen och början på den gångna veckan var jobbiga. Samtidigt har jag mer energi och lust för att göra annat än dödskrolla på mobilen eller snurra runt i en negativ spiral. Jag tränar, badar på Kallis och bastar med havet som utsikt (frihetskänslan av att bada näck är fantastisk för själen!), träffar vänner, går långa promenader, läser, prioriterar sömnen, lägger bort telefonen emellanåt, tar hand om hemmet, har rutiner, plöjer avsnitt efter avsnitt av One Tree Hill. dricker mindre kaffe och alkohol, känner hoppfullhet och är klarare i hjärnan. Kan lättare känna efter vad jag vill och inte vill göra. Jag lyssnar på magkänslan. Vad behöver jag idag, i morgon och den närmaste framtiden?

Jag skriver om detta för att vi behöver prata öppet om antidepressiva. Vad gör de egentligen med våra kroppar och hjärnor? För mig är det inget jag tänker gömma eller skämmas över att jag går på antidepp. Det är så många därute som sitter i samma båt och ingen ska behöva känna sig ensam i det hela.

Jag har varit en sväng på kontoret och sagt hej och trevlig semester till några kollegor. Nu ska jag en sväng till Arket för att köpa tvål, sen hem till min kompis Josephine för lunch och genomgång av hennes garderob. Vi har startat ett ”sälja på Vinted”-projekt. Om en vecka landar Erin på Köpenhamns flygplats – jag längtar så efter henne! Jag och M håller på att planera en spännande resa till hösten och ett bröllop nästa år. Det är sommar.

Livet är ändå ganska bra just nu. Hoppas att du mår bra, och om du inte gör det så vet du att allting alltid löser sig så småningom bara du vill att det ska göra det.

Kram! ❤️