Jag ska ta mig genom detta

Jag sitter på balkongen och skriver detta. Jag ser solens skuggspel från svajande grenar i vinden och människor på cyklar som susar förbi. Lyssnar på fåglar som kvittrar, sommarlovsbarn som skrattar och tjoar i parken, knastrandet av grus under skorna från människor som går förbi. Känner doften av sommaren som dröjer sig kvar.

Jag kom av mig med skrivandet. Det kändes liksom inte roligt eller viktigt längre. Jag valde att trappa ner på medicinen för att stärka min kreativitet och hitta inspiration och motivation för att göra de saker i mitt liv jag tycker om. Första veckan var bra. Jag fick mer energi, mer glädje, mer livslust. Likgiltigheten jag haft inför det mesta i livet byttes ut mot livfullhet. Sedan kom utsättningssymptomen, och sedan även ångesten. Jag misstänkte att det skulle bli tufft men hade glömt hur det känns när känslorna tar över all rim och reson. Förnimmelsen av att inte vara i kontroll över sin egen kropp. I stället för att känna kreativitet och klarsynthet var det som att all handlingskraft och livsglädje försvann i ett mörker av ångest och destruktiva tankar. Är jag inte mig själv varken med eller utan dem? What’s the f***ing point then? Så har jag tänkt ett antal gånger och sagt till M att “nej, nu går jag upp till 75mg igen så att jag åtminstone slipper vara i denna avgrundsdjupa ångest”. Men jag gjorde det aldrig för en månad in kändes det som att en sådan åtgärd endast skulle bli kontraproduktiv.

När knuten i bröstet blev för mycket ringde jag till vårdcentralen och frågade vad jag skulle göra. Fick då rådet att antingen ta 75mg varannan dag och 50 varannan, eller gå upp till 50 + 3/4. Alltså 62,5mg. Jag valde det senare för att inte utsätta mina hormoner för en jojo-effekt. Den effekten skedde dock ändå. Jag vet att det är en kemisk reaktion i min kropp. Att serotonin inte ens sitter i hjärnan utan i tarmarna, blodet och musklerna. Det är inte en rimlig reaktion att agera utefter. Ändå har känslan i kroppen och tankarna i huvudet tagit över all rationalitet. Gjort mig stundtals handlingsförlamad och styrd av mina känslor i ett järngrepp. Jag har gråtit mer den senaste månaden än jag gråtit på hela året. Fått panikattacker och funderat på att lämna min sambo för “älskar jag honom ens?”.

I mina logiska tankestunder har jag kunnat förstå att jag såklart älskar honom och att det är ångesten som överskuggar förnuftet, men att stanna i de stunderna har varit svårt.

Är det inte obehagligt att detta kommit med att sätta ut en medicin? Att det ska behöva vara så med antidepressiva tabletter? Om jag hade vetat när jag började med Sertralin att det skulle vara såhär jobbigt att sluta med medicinen, då hade jag slutat med den för länge sedan.

Nu har jag bestämt mig för att ligga på den här dosen tills jag känner mig stabil, sedan köra 10%-metoden, vilket är att sänka med 10% från ordinarie dosen varje gång. Göra utsättningen långsamt och varsamt. Kanske tar det ett år, kanske flera. Kanske kan jag inte ens komma ner på noll utan måste stanna på en låg dos, men då får jag ta det beslutet när den dagen kommer.

Om vi ska försöka fokusera på det positiva så har jag märkt av en ökad energi tack vare en lägre dos. Sedan har vi ju det där med känslorna, som både är på gott och ont. Jag ser omvärlden i ett annat ljus. Lägger märke till sådant jag inte tänkt på tidigare, eller brytt mig om kanske. Det är svårt att förklara men träden är vackrare att titta på och havet skönare att simma i.

Jag har bestämt mig för att kämpa genom detta. Strida mot den psykiska ohälsans envisa grepp för att må bra. Nu ska jag använda min drivkraft för att hitta tillbaka till det som gör mig glad och som är mitt. För min egen skull och min relations skull. Självkänslan har inte varit på topp så någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. Glömde bort vad jag vill och vad jag tycker om att göra. När senaste brydde jag mig om mina intressen? Har jag ens någon hobby längre? Samtidigt har empatin och medkänslan varit som bortblåst – mest av allt gentemot mig själv – så att jag inte kunnat se bortom mina känslor och irrationella tankar.

För att ta bort någonting som haft en negativ åverkan på min mentala hälsa så raderade jag Instagram-appen. Tack och hej då till den! Innehållet där får mig bara att bli hjärntrött och jämföra mig själv med andras liv. Det blir inte bra någonstans.

Ja, ni hör ju att jag har en del att jobba på. Det första är nog att komma tillbaka hit, till min skrivhörna. Jag trodde inte att jag brydde mig längre men medans jag skriver detta inser jag hur viktig den är. Hur bra jag mår när jag får skriva ner tankarna i stället för att låta dem styra mig i fel riktning.

Nu ska jag fokusera på att göra fina saker för mig själv. Återuppta intressen som jag lagt undan alldeles för länge. Jag såg detta skrivet på trottoaren på vägen hem en solig dag förra veckan när ångesten var svårhanterlig och tänkte att någon nog tyckte att det var precis vad jag behövde se just då. “Gör nått fint”, hade någon vettig person klottrat ner. Okej, då gör jag väl det.