Minnet av Paris

Ibland kommer den. Längtan tillbaka till Paris. Jag kände den igår för just den här perioden är min favorittid i den staden. Då löven börjar skifta men temperaturerna inte visar något som helst tecken på höst. När det är alldeles tyst och stilla – som en spökstad – på gatorna i les quartiers résidentiels. Ibland tror jag att Paris och Frankrike kanske inte betyder lika mycket för mig längre, att det är för långt borta för att jag ska kunna relatera. Det är fyra år sedan jag flyttade hem till Sverige och jag börjar tappa franskan lite. Jag vet inte längre vad som är de hippa ställena att gå till, vilka metrostationer som är under ombyggnad eller vad mina vänner hittar på under helgerna. Jag glömmer bort var gator ligger som jag tidigare kunde placera ut om någon väckte mig med frågan mitt i natten. Häromdagen fick jag söka på google maps efter var rue des Dames låg, en gata som låg två kvarter från den sista lägenheten jag bodde i.

Samtidigt så märker jag att Paris och allt det som kommer på köpet är så inrotat i mig att det nästan känns som att jag för alltid kommer ha lämnat en liten del av mig själv där. Vissa kan flytta från en plats och aldrig se tillbaka, men det går inte för min del. Jag känner samhörighet och en kontakt med den platsen. Som att vi för alltid hör ihop på något vis. Kanske är det helt enkelt så det är? Vi hör ihop för alltid, jag och Paris.

Under kursen jag läste i våras, som heter Interkulturell Kommunikation, så pratade vi en del om just acklimatisering och anpassningskurvan när man flyttar till ett nytt land. Detta beror såklart på anledningen till och omständigheterna kring flytten, men det handlar mycket om vägen från anpassning till acceptans och slutligen integration. I Paris blev jag vuxen. Där blev jag kär på riktigt för första gången i mitt liv. Det var platsen som nästan bröt ner mig men som också gjorde mig starkare. Det var staden där jag insåg att det går att känna tillhörighet till en annan kultur än den jag växt upp i. Jag minns att en kompis sa till mig innan jag flyttade hem till Sverige att ”när man bott mer än fem år i ett annat land så har man gått över gränsen, då blir det väldigt svårt att flytta hem igen”. Kanske har det även att göra med olika personligheter. Jag förankrar mig lätt till en plats och anpassar mig till kulturen. Det är väl på sätt och vis därför som jag inte är rädd för att gå ur min komfortzon, men samtidigt har svårt för att bryta upp när jag väl gjort mig bekväm. Jag kan kommunicera med människor av olika samhällsskikt, nationaliteter och bakgrunder med det gör även att jag väldigt lätt fäster mig vid dem.

Jag saknar Paris. Det gör jag. Vissa dagar mer än andra men aldrig mindre. Vad det säger om mig vet jag inte riktigt. Antingen så har jag väldigt svårt för att släppa taget eller så är det helt enkelt mitt sätt att hålla minnena vid liv. För de kommer jag alltid ha även om det forna livet i Paris bleknar med tiden.

0 reaktioner på ”Minnet av Paris”

  1. Ord och foton som bara spär på mina egna känslor, även om jag aldrig bott stadigvarande i Paris. Sammantaget är det dock en ansenlig del av mitt liv som jag tillbringat där…. Tur jag ska åka tillbaka dit snart! 😃

  2. Vet exakt hur det är. Känner så med flera av platserna jag bott på. Och blev lite stressad av den där tanken om ”efter 5 år”. Ih, kanske är det i Finland jag blir kvar? 😉

  3. Jennifer Sandström

    Just nu känns det som att platsen spelar mindre roll, utan mer hur jag trivs och allt som är runt omkring. Så jag antar att svaret är ja, just nu känns det fint! 😉

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Rulla till toppen