Highly Sensitive Person

Någonting som gav mig en riktig ”aha”-upplevelse mot slutet av depressionen för två år sedan var begreppet Highly Sensitive Personality (HSP). Jag har alltid varit känslig för allt. När jag var liten fick jag ofta höra att jag var ”överkänslig” och jag påverkades väldigt lätt av stämningen min omgivning. Det är synd att känslighet ska anses vara någonting negativt. Visst att jag många gånger önskat att jag kunde sluta ta saker så personligt eller bara kunde ligga ner och somna på stört utan att känna som att allting skaver eller är obekvämt. Att höga ljudnivåer inte påverkade mig så negativt eller att en stark lampa inte fick mig att tappa koncentrationen. Att inte vara nära en hjärtattack när jag blir lite skrämd eller kunna bära en polotröja utan att känna mig kvävd. Samtidigt är det så jag är och jag borde inte skämmas för att jag känner mycket och intensivt.

Det finns dessutom positiva aspekter. Som att jag upplever vackra omgivningar och musik extra starkt. Det är jag såklart inte ensam om men när jag ser en solnedgång eller står inför en magnifik utsikt så är det som att hela jag fylls med eufori. Det låter säkert riktigt flummigt men det känns ungefär så. När jag läste en artikel om HSP så stämde nästan allt in på mig. Jag hittade en bra artikel HÄR som beskriver det.

En annan sak är att jag kan känna av energier från andra, vilket både är på gott och ont. Vissa gånger hjälper det mig att lyssna på magkänslan. Ibland är det som att jag bara vet att någonting inte stämmer. Någonting där som skaver. Ni som vet, ni vet. Visst har jag haft fel eller totalt ignorerat alla varningstecken för att min låga självkänsla blockerat sikten, men genom åren har jag lärt mig mer och mer att om jag känner att det är något som inte stämmer – även om inget uttalats – så är det till 98 % av fallen legitimt. Som nu. De där fjärilarna i magen var även oro. En befogad oro. Jag är glad att jag inte ignorerade den känslan för när frågan lyftes så visade det sig stämma.

Det fick mig att inse hur viktigt det är att följa den där magkänslan. Att våga lita på min intuition och stå upp för mitt eget välbefinnande. Lita på att jag kan ta ett beslut baserat på vad som är bäst för mig. Ansvara för min egen lycka.
Det kändes jobbigt att ha rätt, för en del av mig ville verkligen ha fel. Jag önskade att det hela handlade om min egen osäkerhet och (o)vana att överanalysera. Samtidigt som det är lite ledsamt att saker och ting inte blev som jag hade hoppats så, är jag glad att jag vågade chansa, och framförallt stolt över mig själv för att jag utvecklats så mycket de senaste åren. För att jag äntligen vet mitt eget värde och lyckats ta mig så långt i min självutveckling att jag kan hantera nederlag och ”rejection” (det finns ingen bra översättning till det) utan att offra min mentala hälsa i processen. Det är stort för mig.

Så jag är glad att jag har den här överkänsliga förlängningen på min personlighet. För jag ser och känner sådant många andra missar. Plus att de där fantastiska solnedgångarna gör livet lite extra vackert.