The end of the tunnel

Sa jag 3-timmarslunch? Glöm det. Efter att Christophes syster och hennes familj kom 2 timmar sent så har det blivit ost och kaffe i två omgånger och lunchen har dragits ut till svensk middagstid. Dessutom blev jag ilurad mat som gav mig kräkreflex när jag förstod vad det var. En bit ben. Med kladd i. Tänk er bensubstans, på riktigt. Jag mår illa bara jag tänker på det. Fick hinka i mig vatten och svälja snabbt för att inte kväljas. Christophe förstod ganska snabbt att han skulle få gottgöra mig för den något traumatiska upplevelsen.

Nu är vissa delar av familjen kvar och jag har försökt säga lite snyggt till Christophe tre gånger att vi kanske ”skulle kunna gå och ta lite luft”. Efter 5 timmar vid bordet har jag ont i huvudet av alla livliga diskussioner och den instängda luften. Jag är helt slut och vill helst vara för mig själv.

Ja, kulturkrockar när de märks som mest.