Sorg, kärlek och gemenskap
Idag har jag varit på begravning för Ewas syster som tragiskt gick bort för ungefär en månad sedan. Jag kände inte hennes så väl men jag minns henne som en väldigt glad person som spred positiv energi omkring sig, och som lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Även om det var sorgset i kyrkan så är det på något vis så befriande att sörja. Jag hade en klump i halsen tills psalmen Må din väg började spelas på orgeln. Då rann tårarna. Både för personen som inte fanns mer, men också för att jag fasade för den dagen då jag tvingas säga adjö till någon som står mig riktigt nära. Det är nog min största rädsla, att förlora någon i min närmaste familj. Jag kunde inte låta bli att viska till min syster ”lova att aldrig dö”, fullt medveten att det är ett löfte som är omöjligt att hålla.
Ceremonin var väldigt vacker och i början och slutet spelade en man iklädd kilt säckpipa. Carina älskade nämligen Skottland och reste ofta dit. Jag tyckte att det var en sådan fin hyllning till henne. Det låter för övrigt så himla mäktigt – och högt – när någon spelar säckpipa i en liten kyrka. Efteråt åkte vi alla till en gård ute på landet där vi åt supergoda räkmackor och pratade om ditten och datten. Det är såklart synd att en sådan omständighet ska föra människor samman men det är samtidigt fint att dagen inte bara kantades av sorg, utan även av kärlek och gemenskap. På så vis är det lite mindre sorgset.
Jag kom hem för en stund sedan och väntar på att Louise ska komma hit med smör så att jag kan baka banankaka. Sedan ska vi käka räkmackor till middag som jag fick med mig från mottagningen, hehe.
