Can we both say the words and forget this?

Jag har en vän som funnits länge i mitt liv, men som jag tyvärr hade en dispyt med för några månader sedan. Det hela handlar om en händelse som sårade mig, och det uttryckte jag efteråt. Jag skrev en dum sak, eftersom att jag är en känslomänniska som agerar först och tänker sen, men bad om ursäkt och utvecklade hur jag faktiskt menade. För jag står för vad jag tycker och känner, men kanske hade uttalat det på ett annat sätt om jag vid det tillfället mådde lite bättre mentalt (detta var innan jag började med antidepressiv medicin). Tyvärr har en försoning inte verkat vara på tapeten för den här vännen, trots en tioårig vänskap i bagaget. Jag har sms:at och ringt några gånger de senaste månaderna men det har inte besvarats. Vi har varken hörts eller setts. Förrän idag när vi stötte ihop på gatan. Det är egentligen märkligt att det inte hänt förrän nu med tanke på att vi bor så nära varandra.

Mötet var så opersonligt och stelt att jag gick därifrån med en klump i magen och första ångestkänslorna på flera dagar. Det var så uppenbart att den här personen inte verkar se det från min synvinkel alls. Ju mer jag tänkt på det, och även med inputs från andra nära vänner, så har jag insett att det finns saker jag lagt på mina axlar som jag inte borde har gjort. Där har min dåliga självkänsla och desperation om att bli omtyckt spelat en stor roll. Så ibland är jag snabb med att tänka ”Åh nej, nu har jag förstört det där!”. Barndomens upplevelser från skolan gör sig påminda. Jag behöver nog ganska mycket bekräftelse från mina vänner att de tycker om mig och vill vara med mig.

Plus att jag är en tänkare och analyserande person som ibland ältar händelser och saker folk yttrar i all evighet. Jag kan bli så trött på mig själv när jag babblar på inför vänner som kanske sitter där och tänker ”Men gud vad du tjatar!”, eller så säger jag saker som kanske missuppfattas för att jag inte filtrerar och bearbetar mina tankar innan jag uttalar dem. Det är en ständig kamp för att hitta en balansgång mellan att våga yttra mina åsikter och att behålla vissa tankar till min dagbok eller psykolog. Särskilt när jag är en känslig själ som lätt oroar mig för vad andra tycker och tänker.

Samtidigt är ju ingen perfekt. På något vis så tycker jag att det är synd när människor inte är stora nog att ge de som felat en andra chans, och inte har ett öppet sinne för att lyssna till ärliga känslor från en vän. Det är så viktigt att kunna förlåta och även erkänna sina misstag. Jag hatar att ha något otalt och kan må dåligt över bråk eller förlorade vänskaper i flera år.

Ångesten byggdes upp efter detta möte och jag kände gråten i halsen, så jag ringde en vän som står mig nära. En sådan som inte bara stryker medhårs utan får mig att tänka utan för boxen. Vi pratade medan jag gick en ganska lång promenad genom allén, upp på Amiralsgatan och sedan bort till St Knuts där jag vände hemåt via kyrkogården. Med ett förslag att skriva ett brev och inte agera som jag brukar – det vill säga impulsivt ”i stundens hetta” – försvann den där klumpen i halsen och trycket för bröstet. Tack min vän för det. Det betydde verkligen mycket.

Jag tänkte förresten lägga in en bild här men nu krånglar bilduppladdningen igen. Jag börjar faktiskt bli ganska trött på denna portalen nu. Det är så mycket problem jämt och förra veckan läckte en massa lösenord ut från finest konton. Det är tröttsamt. Jag funderar över om jag ska göra en egen sida, eller byta till Nouw i stället (jag har inte glömt ditt erbjudande Frida ;)).

Nu ska jag fixa lite mat och sedan duscha innan jag kryper ner under täcket. Jag är så hungrig och riktigt trött efter igår. Men ändå ganska glad och lycklig, trots allt. Jag har så många fina människor i mitt liv och den här helgen har varit helt toppen. Jag försöker tänka positivt, och ska nog börja att verkligen skriva av mig. Det är nog viktigt för att jag ska kunna stänga av tankarna som snurrar.

EN FRÅGA OCKSÅ! Blir det jobbigt att läsa dessa långa inlägg? Orkar du ens ta dig genom allt? Hehe. Svara ärligt ja eller nej. Fast äh, jag ska göra som Madde sa igår. Skriva för mig själv, inte för andra. Värt att påminnas om!

0 reaktioner på ”Can we both say the words and forget this?”

  1. Inte är det jobbigt att läsa om dina tankar! Det är tvärtom befriande generöst att du bjuder på funderingar som inte är enbart positiva. Tror vi alla kan känna igen oss i delar av dem… och att skriva ner det man bär inom sig är verkligen en suverän idé. När man formulerat sig på ett papper/en skärm blir man liksom automatiskt mer ”klarsynt”. Det är synd bara att du verkar vara så kritiskt iakttagande av ditt eget beteende. Personligen tycker jag att det är härligt med spontana människor. Om man själv eller någon annan i hastigheten uttrycker sig slarvigt och kanske – oavsiktligt – sårar den andra, tycker jag en sådan händelse borde kunna lösas genom ett samtal, i synnerhet om det sker med en gammal vän. Kram.

  2. Läser gärna dina långa inlägg. Är inte det minsta jobbigt. Har en gammal vänskap som jag fortfarande sörjer att den tog slut trots att det är 10 år sedan. Kan fortfarande bli ledsen att det blev som det blev och ångrar att jag inte ansträngde mig lite till för att lösa det. Nu känns det liksom försent. Ett brev låter som ett utmärkt förslag, du som är så duktig på att formulera dig och skriver så bra. Hoppas det löser sig. Kram

  3. Jenn - forever abroad

    Jag har funderat mycket på det här med vänner och vänskaper som tar slut under de senaste dagarna. Mycket har hänt den här hösten och jag ser att mina nära relationer ser ut att ändras en del pga diverse omständigheter. Men jag har också tänkt att sånt är nödvändigt ibland. För några år sedan hade jag ett dramatiskt uppbrott med en av mina närmaste vänner och det tog nästan ett år innan vi ”försonades”, eftersom vi bor långt ifrån varandra hörs vi inte så ofta längre, men det kändes väldigt fint att trots allt försonas igen, och nu kunna ses, och säga hej, och kramas, och liksom minnas allt det där vi har delat. Så ja, jag kan förstå att det är jobbigt. Tycker också det är tråkigt med nyfunna vänner man hittat som plötsligt ”ghostar” sig ur ens liv när man själv trodde att man liksom hade en speciell connection. Kram!

  4. Ja det är väl en del i att växa upp och att livet förändras. För min del är det till viss del pga olika prioriteringar, missförstånd eller att jag kommit till insikt att relationen inte ger mig något. Det blir såklart lite annorlunda också när vänner får barn och inte längre kan vara lika flexibla som jag kan vara. Samtidigt blir det vad man gör det till också. Vad fint att ni kunde försonas igen och hitta tillbaka till er vänskap. Sådant händer såklart också. Jag har varit med om det ett par gånger. Och sant det där med vänner som liksom slutar höra av sig, men ibland blir det ju så. De som försvinner är ju inte de som förtjänar din tillit och respekt från början. Precis som med kärleksrelationer är det ganska oärligt att låtsas hysa varma känslor för någon utan att de var äkta. Så du förtjänade troligtvis inte deras vänskap ändå 😉 Kram!

  5. Jag tror aldrig att det är försent om det är en relation som betyder någonting för dig. Om du skulle kontakta den personen idag skulle hon/han säkert bli glad och uppskatta det. Ifall personen nu inte skulle vilja ta emot dina utsträckta händer så vet du i alla fall att du försökt 😊 Tack för din kommentar. Det är alltid lika uppskattat när du delar med dig av dina egna upplevelser och erfarenheter. Kram!

  6. Vad skönt att höra 😊 Jo jag håller med. Alla kan säga saker de ångrar, och det är synd att vissa inte kan se det som du och jag. Tyvärr är vi alla olika 😉

  7. Tack för dina uppmuntrande ord. Jag skrev faktiskt ett privat meddelande på Facebook till henne idag och gratulerade på födelsedagen. Får se om jag får något svar…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Rulla till toppen