Ur fas
Jag bokade en ny resa i söndags. Om drygt två månader ska jag på semester med mamma och syrran. Jag längtar tillbaka till palmerna och en avslappnad livsstil…
Jag har känt mig lite nere både igår och idag. Sådär så att jag inte riktigt orkat le och ångesten legat och pyrt i bakgrunden. Som grädde på moset har jag varit helt makalöst trött men samtidigt haft svårt för att komma till ro på kvällen. Jag brukar sällan ligga vaken och oroa mig på kvällarna nuförtiden men de senaste dagarna har jag känt mig så ängslig, osäker och likgiltig. Ingenting har liksom varit särskilt roligt eller motiverande. Minnet har även försvagats och jag har väldigt svårt för att koncentrera mig. Jag känner igen det från tidigare när jag liksom inte kan ta in någon information och får svårt för att lyssna på vad folk pratar om. Jag kan läsa en text fyra gånger utan att förstå vad jag läst. Detta har i sin tur resulterat i att jag hamnat i dåliga vanor och prokrastinerar allting jag behöver göra för att komma i fas igen.
Det är jobbigt när mina tankar och mitt beteende förändras utan att jag känner någon kontroll över det, för det påverkar även mina känslor. Med en sjunkande självkänsla och beslutsångest skapas känslor av osäkerhet och jag blir alldeles handlingsförlamad. Jag försöker tänka att det går över men just nu vet jag inte riktigt hur jag ska hoppa tillbaka till den nivån jag var på tidigare. Kanske är det PMS:en som spökar men jag vet aldrig riktigt för att jag har en så oregelbunden menscykel. Det gör mig bara ännu mer frustrerad.
Jag försöker däremot peppa mig själv. Berömma när jag gör någonting bra, påminna mig själv om hur mycket jag utvecklats det senaste året just tack vare att jag byggt upp min mentala styrka och sänka kraven så att jag inte blir stressad. Samtidigt blir jag ibland rädd för hur min kropp och mitt psyke reagerar när yttre faktorer påverkar det. Kommer jag någonsin bli mig själv helt och hållet igen? Fast vem var jag egentligen innan utbrändheten och depressionen? På något vis får jag väl tänka att jag är den jag är just för att jag gått genom allt det där.
Idag har jag varit ledig och åkte därför till universitetet för att plugga. Det tog en halv dag att läsa en artikel på 26 sidor (kan tilläggas att den var på engelska, även om jag behärskar det väldigt bra så är det svårt med termer och uttryck vars betydelse jag knappt ens vet på mitt modersmål) och då har jag ändå fem sidor kvar. Jag fick verkligen anstränga mig för att behålla koncentrationen. Nu ska jag äta middag, duscha och se på någonting lättsmält innan jag lägger mig.
Jag har blivit helt beroende av jordnötssmör med golden delicious-äpplen så det brukar jag äta till efterrätt. Det är så jäkla gott. Testa det! Förhoppningsvis känner jag mig lite lika deppig och trött i morgon för då ska jag jobba.
0 kommentarer
tantrebell
Att komma iväg på jobb kan hjälpa till att bryta det negativa, tycker jag. Hoppas du upplever samma. Kram! 🌸
artist
Tråkigt att du inte mår så bra. Hoppas att det vänder snart.
SofiaLissmyr
Vilka härliga bilder! Trist att du inte mår bra, hoppas det blir bättre snart 😊
christinesstories
Tack! <3
christinesstories
Absolut. Det hjälpte faktiskt 😊
christinesstories
Tack Sofia 😊 <3
julialysen
Det är så vackert att du delar med dig av dessa känslor, och verkligen sätter ord på de där känslorna som kan dyka upp titt som tätt. Jag hade en sån period för typ ett år sedan, där dagarna sällan kändes roliga. OCh precis som du skrev; det där leendet är så fruktansvärt svårt att lura fram.
I en period när det kändes lättare så var det nästan också svårt att veta hur en skall förhålla sig till sitt nya jag. Som det på något vis känns som det blir efter en kris. Har försökt peppa mig sen dess att jag snarare blivit mer human och mänsklig, vilket jag tycker är fina egenskaper. Även om såklart rädlsan för att hamna i en deppig period igen gör att jag inte orkar allt som jag en gång gjorde.
Lyssnade på nån podd nån gång där jag tror att det var Mark Levengood som sa att han inte litade på folk som inte krisat nån gång. Det är liksom som att de människor som även sett mörkret har en extra dimension. Och även om det kan vara tungt att bära, så försöker jag se det fina i att få se allt som livet har att erbjuda.
Ta hand om dig!
christinesstories
Vad gullig du är som skriver detta och delar med dig av dina erfarenheter. Det är verkligen uppskattat. Jag håller med i vad du beskriver, och känna samma sak. Jag är på något vis tacksam för att jag gick genom allt det där, även om det såklart var fruktansvärt när jag var mitt i det. Jag ser liksom livet ur ett annat perspektiv. Åh jag gillar verkligen Mark Levengood. Han verkar så snäll och god. Som du säger så är det lite som att se människor och sig själv ur en annan dimension. Jag ser, hör och förstår sådant jag nog inte hade gjort tidigare. Tack för att du tog dig tid till att skriva det här. Det är så himla fint av dig. Kram!