Om att våga vara modig och gå efter sina drömmar
Jag har tänkt på det här med mod. Att våga gå ur sin comfort zone. Hur hittar man modet till det? När jag var yngre såg jag mig aldrig som modig. Jag tyckte ärligt talat att jag var ganska mesig. Lite feg och framförallt bekväm. Varför ska jag bege mig ut på farligt vatten när jag kan stanna här i min trygga vrå? Jag hade min pojkvän, mina vänner, min familj. Alla var här. Ändå fattades någonting. Känslan av att leva mitt liv fullt ut, utan rädslor. Sedan tog jag mod till mig och flyttade utomlands. Det var det läskigaste jag hade gjort. Det var första gången jag ens flög ensam utanför Sverige. Nu kan jag inte ens minnas hur det är att inte resa ensam kors och tvärs. Jag är aldrig rädd längre för jag vet att jag har klarat det så många gånger och att även om någonting går fel, så har jag intellektet och modet att lösa situationen. Det trodde jag inte att jag hade när jag var 23 år och knegade fram som timanställd i kassan på Lidl. Sedan vågade jag bryta upp från ett förhållande fastän jag visste att det skulle innebära förändringar jag var rädd för. Jag har också vågat stå upp för mig själv och andra många gånger. Jag vågade lämna mitt jobb utan visshet för framtiden. För att jag hade andra drömmar och ville sträva efter att må bra.
I efterhand har jag fått höra flera gånger ”jag tycker att du är modig” eller ”vad modigt gjort!”. Ändå känner jag mig många gånger rädd. Tänk om allt går åt skogen? Jo fast tänk om allt går som det ska. Sedan så MÅSTE livet innehålla motgångar, annars lär man sig ingenting. Oavsett vad det handlar om så blir varje fallgrop, återvändsgränd och felläsning på kartan en lärdom och erfarenhet. Förra året gjorde jag så många misstag, och så felaktiga val. Vissa av dem grämer jag mig över fortfarande, med en önskan att kunna gå tillbaka i tiden och få det ogjort. Samtidigt måste jag påminna mig själv om att jag är mänsklig. Alla gör misstag. Jag är så långt ifrån världens mest självsäkra och orädda person men jag är stolt över mig själv att jag har vågat och vågar gå ur min comfort zone. Det glömmer jag ibland att säga till mig själv så jag påminner mig om ett av mina mål för 2016. Att vara snällare mot mig själv. Ge mig själv beröm när jag vågar vara modig. Jag jobbar hårt på det.
Sedan vill jag bara säga att, glöm inte att oavsett vad du tror att du kan, så kan du oftast så mycket mer än det. Tro mig, jag vet. Om du tänker att ”nej jag orkar inte en till armhävning”, så orkar du oftast två till. När du tror att ditt hjärta är krossat och du inte orkar plocka upp bitarna, så har du alltid styrkan i dig själv. Var inte rädd för att gå efter din dröm och ändra din livssituation om du inte trivs med den. Oavsett vad det är. Om det inte blir som du hade tänkt så se det inte som ett misslyckande, utan som en lärdom. När jag flyttade till Paris första gången så sket det sig totalt med familjen jag skulle jobba för, så efter bara 2,5 vecka kom jag tillbaka till Sverige med svansen mellan benen. Megafail, tänkte jag. Fast det ledde ju mig till allt det jag sedan upplevde under min 5,5 år och tre omgångar i Paris. Som innehöll en och annan prövning, men också minnen som får mig att se med hela ansiktet. För att jag sökte djupt inne i mig och tog fram det där modet jag inte visste att jag hade. Mod är inte någonting som de flesta alltid har i rockärmen. Det är någonting man får gräva ut när det behövs.
Har du gjort någonting riktigt modigt?
//Use google translate to read in your language.
0 kommentarer
Isabell
Jag blev riktigt inspirerad av det här inlägget. Det är saker som man själv egentligen vet om, men ibland behöver man höra det från någon annan för att det riktigt ska sjunka in. Jag har under hela mitt liv varit rädd för att möta nya människor och försätta mig själv i situationer där jag inte har kontroll, men jag försöker att göra det så mycket som möjligt ändå. Jag var livrädd och grät floder på flygplatsen innan jag skulle åka iväg till Paris som au pair för snart 6 år sedan, men det är det bästa valet jag har gjort i mitt liv. Jag skulle egentligen bara vara borta i ett halvår, men trivdes så pass bra med både familj (jag hade fruktansvärt tur) och stad att det slutade med att jag var borta i 1,5 år. Det i sin tur, som i ditt fall, var en katalysator till ytterligare resor. Jag har varit i både USA och Australien helt själv, och det hade jag aldrig vågat om jag inte hade haft mitt au pair-äventyr. Jag har också fått höra att jag är modig som reser runt helt själv, men då vill jag bara skratta. Om de bara visste hur mycket ångest jag kände kvällarna innan jag skulle åka. Alla människor blir rädda, men det handlar om hur man förvaltar den känslan. I dessa fall valde jag att stå emot rädslan och åka i alla fall, för jag visste att jag skulle gå miste om något fantastiskt om jag valde att stanna hemma. Det var vad min Paris-vistelse lärde mig. När jag kom tillbaka från Paris började jag plugga, men insåg ganska snabbt att jag valt helt fel program, så jag hoppade av efter en termin, trots att jag kände press från vissa familjemedlemmar att jag måste ”bli någonting”. Efter att ha jobbat i tre år är jag nu tillbaka i skolbänken och den här gången känns det mycket bättre. Under dessa tre år har jag konstant fått frågor som ”När ska du börja plugga då?”, ”Du som är så smart borde väl bli någonting bra?”, ”Hur ska det gå för dig då som inte har pluggat än?”, ”Du ska väl inte jobba på dagis hela livet?”. Jag är stolt över att jag orkade stå emot och började plugga när JA
MartinaOlsson
hej! allt bra? 😊
Martina
Åh, vilken dag att läsa detta på! Jag är precis påväg att säga upp mig från mitt jobb och börja på ett annat, i andra ändan av Sverige, di jag ska pendla…. jag behöver verkligen lite mod och tankar kring att det kommer faktiskt bli väldigt bra! Du är underbar!
christinestories
Wow så coolt! Bara att du tagit beslutet visar på mod. Heja dig! Lycka till med uppsägningen och njut av helgen 😊 DU är underbar tycker jag <3
christinestories
Tack 😊
christinestories
Åh vilken inspirerande historia Isabell. Och vilken resa du gjort, fantastiskt! Att du trotsat alla dina farhågor och rädslor för att gå efter dina drömmar, trots en viss social fobi. Att åka iväg ensam till andra sidan jordklotet krävs verkligen att man är modig. Inte alla skulle våga det. Det tycker i alla fall jag är otroligt imponerande. Jag vet dessutom precis vad du menar med press från familj och vänner att man ”ska bli något”, eller tjat och ditten och datten. Det viktigaste är att DU mår bra. Sedan kan du skita i om faster Greta tycker att du ska börja plugga juridik 😉 Tack själv söta du för att du läser och delar med dig. Det är verkligen så himla fint och det gör mig så glad 😊 Du verkar vara en så fin person så jag är säker på att du är väl omtyckt av dina kollegor och klasskamrater. Stor kram och lycka till med studierna i höst! /C
Amina
Vilket otroligt bra skrivet inlägg. Jag känner just nu att jag behöver lite mod. Jag är färdig med min läkarutbildning men har flyttat med min älskling till Milano för att han ska plugga en utbytestermin här. Jag har för första gången i livet ingen plan för de kommande månaderna. Det är lösa planer på att jag ska komma och ”följa med” på två olika sjukhus, men jag kan ju inte jobba här eftersom jag inte är legitimerad läkare än (har ju inte gjort AT-tjänst). Så jag har startat en blogg som jag nu haft en månad, försöker se det som mitt ”jobb” men vet inte om jag tycker att det räcker. Jag behöver lite extra mod just nu, att hitta tryggheten i att inte alltid veta exakt vad jag ska ta mig för och vad som ska hända. Tack för bra peptalk. Tack
ISA
Din klokis. Precis som jag sa när vi sågs så har du verkligen bra vinklingar och pepp (kring mitt ”LA-fail” om du minns). Jag tror verkligen vi alla är för hårda mot oss själva, jag ser tex dig som jättemodig som flyttade till Parre och allt det där, medans min flytt till LA bara var ”äsch, det är väl inget”. Man är så bra att förminska sina egna bedrifter. Kram!
christinestories
Ja verkligen alldeles för bra på det! Tycker att det var otroligt modigt gjort, precis som jag också sa. Vi får lov att höja varandras bedrifter i stället 😉 Och du är precis lika klok ju. Kram vännen!
christinestories
Livet måste inte alltid gå efter en mall och man måste inte veta exakt allt man ska göra i livet. Det är bra att vika av från sin bestämda väg ibland. Nyfikenhet tar en till oanade platser 😊 Milano kommer få dig att växa och lära känna dig själv.