När överlevnadsinstinkten tar över

Min drivkraft just nu = varma vindar, vita stränder, turkosblått hav och 14 dagar tillsammans med min älskade syster. Fem veckor kvar!

Herrejösses vilken dag jag haft! Jag hoppade in som lärare åt två klasser, varav den ena var en 6:a och den andra en 7:a. Det har varit strul med material så att jag fick improvisera i sista stund, missöden med tekniken, uppkäftiga tonåringar och under sista lektionen i SO så höll bägaren på att rinna över. De gjorde allt annat än det jag sa till dem att göra. Där och då skickade min magkänsla varningssignaler till min hjärna med instruktioner på att gå ut genom dörren och aldrig komma tillbakaÅngesten satt mig upp i halsen och jag var gråtfärdig mot slutet. Men jag är inte den som lägger mig ner i fosterställning och gråter vid första motgång, så jag gav mig själv en mental bitchslap och tänkte (nästan högt) ”You can do this, damnit!”. Det gjorde jag också, men när lektionen var slut kände jag mig så himla uppgiven. Är detta vår framtid? Då kan jag lika gärna packa ihop och emigrera till en ö i Söderhavet.

Efter att ha tagit femton djupa andetag, laddat om i tio minuter och fått lite stöd från några lärare som satt i lärarrummet så kändes det bättre. Måste även påminna mig själv om att det är 13-åringar med hormonrubbningar som inte vet vart Australien ligger. Plus att jag är 20 år äldre och aldrig mer behöver vara tonåring i början av puberteten. Det om något är en enorm tröst. De sista två timmarna var spelade jag kort med några lite yngre och lite mer tillmötesgående ungar på fritids. Med andra ord fick dagen ett ganska bra avslut trots allt.

Egentligen har jag körsång ikväll men jag har varken lust eller ork att gå på det, så jag ska hänga med Louise i stället. Jag tror att vi köper en falafel och bara hänger i hennes soffa hela kvällen. Just nu kan jag inte tänka mig någonting bättre.

0 reaktioner på ”När överlevnadsinstinkten tar över”

  1. Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig – och borde därför kanske låta bli – men jag känner ändå att jag vill skriva några rader. Jag brukar vara positiv här, men som lärare med mångårig erfarenhet måste jag ändå fråga: Vad väntar du dig? Ungdomar nu är inte som när framför allt jag , men kanske även du, gick i skolan. Respekten finns inte där automatiskt, bara för att du intar rollen som lärare. De genomskådar direkt att de fått ”random” person till den uppgiften, de är skeptiska och ser ingen mening i att följa den ”önskade mallen”. I min generation gjorde man det vad man än tyckte och kände, men så funkar det inte längre. Jobbigt och trist för den som precis som du hoppar in och skall vara lärare, men på sätt och vis begripligt, även om det samtidigt är trist. Vilka arbetsgivare respekterar vi själva som vuxna? Vi har nog en hel del krav där… Har i mitt liv sett så många vikarier, som trott att läraryrket var det samma som att finnas i salen som vuxen. Det är det inte!! (Menar inget illa med denna kommentar, men känner trots allt en viss yrkesstolthet)

  2. Jag vädrade mest mina tankar och känslor efter en lång och påfrestande dag. Förstår såklart att det tar tid att få förtroende för en vikarie som kommer in tillfälligt, och jag var nog redan innan lite skeptisk till dagen då jag visste hur svåra dessa två klasser är. Kanske kände de min energi och blev då oroliga. Det var flera störningsmoment som tonåringar säkerligen är känsliga för. Däremot är det frustrerande med den där allmänna bristande respekten som ungdomar inte har för vuxna längre. Det märks att det är den generationen som styr sina föräldrar. Så var det inte när jag växte upp. Då fick vi barn anpassa oss, inte tvärtom. Håller även med om att det finns många vikarier som inte visar mycket till engagemang, men det är väl därför jag påverkas när det inte går som jag vill, för att jag faktiskt bryr mig och inte bara vill stå bredvid och ”finnas i salen”. Någonting som jag vet att även andra lärare och de som bokar mig uppskattar. Så det är jag ändå stolt över mig själv för. Däremot så har jag även sett många vikarier som verkligen bryr sig om eleverna, sätter gränser men även visar omtanke och tålamod. Jag är en högkänslig person så jag blir påverkad när det är för stökigt. Något som kanske inte riktigt går ihop med högljudda, hormonstinna tonåringar så jag får helt enkelt lära mig hur jag ska hantera det. Tack för din kommentar. Jag uppskattar alla synpunkter på det jag skriver, även de som ifrågasätter 😉 Ha en fin helg!

  3. Fint att du tog kommentaren på rätt sätt och givetvis håller jag med dig om det du skriver, den ökande respektlösheten är verkligen inget positivt . Du är säkert en engagerad och ambitiös vikarie, det betvivlar jag sannerligen inte. Ville bara nämna det som faktiskt också togs upp på tv-nyheterna i morse, att den stora lärarbristen gör att eleverna möter vikarie efter vikarie och att det givetvis inte stimulerar deras respekt. De känner sig som att de saknar värde.(Inslaget var f. ö. från Malmötrakten. Vissa elever hade t o m strejkat.) Jag menade absolut inte att ifrågasätta din upplevelse eller dina känslor, de är högst rimliga, men det finns flera sätt att förklara det som händer i ett klassrum. Trevlig helg! önskar jag dig. p g a detta.

  4. Ja jag förstår det! Det är varken rättvist mot eleverna eller vikarierna! Så var det inte när jag gick i skolan, vad jag vill minnas. Visst att vi ibland hade vikarier men inte alls i samma utsträckning som de har idag. Dessutom är det svårt att ha en bra dynamik i klassen när det blir stökigt och oroligt. Det är tyvärr dessutom extra utmanande med flyktingströmmen då vissa barn inte får chans att slussas in långsamt i skolan, och inte får stöd med tanke på trauman de varit med om.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Rulla till toppen