La famille

Dagarna går snabbt och veckorna passerar förbi i ljusets hastighet känns det som. Ibland glömmer jag bort tillfällen då jag tagit upp kameran och förevigat stunder som betytt lite extra, men jag antar att det är för att det just då inte kändes så viktigt att skriva om dem. Ändå är det ofta sådana verkliga händelser och sammankomster med de allra viktigaste personerna i mitt liv som väcker flest tankar. Tankar som får hjärnan att jobba och väcker skrivlusten i mig.

Som till exempel min födelsedagshelg för en månad sedan som jag fick äran att tillbringa med några av mina allra käraste familjemedlemmar. Pappa flög till Sverige från Spanien och överraskade dessutom. Enligt honom själv var anledningen att han skulle till tandläkaren men det är nog bara en täckmantel för att inte riskeras att stämplas som curlingförälder.

Dessa två älsklingar/orkaner längtar jag efter just nu <3

Det jag är mest tacksam för vid sådana här tillfällen är att se mina skilda föräldrar komma överens. I många år hade jag alltid ont i magen varje gång de var tvungna att vistas i samma rum för det var så infekterat. Jag ägnade all min energi till damage control och hamnade ofta emellan för att försvara den andra. Jag förstår att det varit svårt för dem, men jag märker också att de har förändrats. Att de hittat ett läge där de är hövliga och vänliga mot varandra, även om det på grund av olika anledningar varit en lång väg dit. Såhär i vuxen ålder förstår jag hur jobbigt det måste ha varit att vilja bryta men ändå inte kunna. Att sörja men ändå tvingas vara stark. Att känna maktlöshet och förtvivlan. Att vilja göra rätt men ändå så blir det fel. Det betyder verkligen så himla mycket för mig att de hittat ett vänskapligt mellanläge. Kanske har även jag förändrats och så har vi mötts på mitten. Jag märker att jag är är tryggare i mig själv och inte är lika känslig för andras beteenden. Det är nog den största fördelen med att bli äldre. Att jag inte känner lika stort ansvar för andras beteenden och är mer lugn i situationer jag inte kan påverka.

Helgen efter var pappa ännu en gång på besök. Han skulle till tandläkaren och flög därför hit från Spanien i två omgångar. Han landade på morgonen och knackade på hos mig en timme senare, och även syrran anlände strax därefter. Vi satt ett tag och drack kaffe medan vi pratade om lite allt möjligt. Vi fick en live stream-tur av Ewa som var kvar i deras hus. Det såg riktigt mysigt och fint ut! Jag ser fram emot att hälsa på där snart.

När det blev dags för lunch bjöd vår fina pappa oss på vietnamesiskt på ett nytt ställe som öppnat på Värnhem. Noodle Company heter det och ser inte mycket ut för världen när man står utanför, men där är det verkligen insidan som räknas. God mat, trevlig personal och mysig lokal. Dessutom var det så himla trevligt att umgås bara vi tre i några timmar för det händer inte särskilt ofta nuförtiden. Mina föräldrar är som de är och ibland blir jag tokig på dem (liksom de blivit tokiga på mig genom åren – även det är en insikt som kommit med åren), men jag måste ändå säga att jag föddes lyckligt lottad. Vit, svensk, priviligerad tjej med en stöttande mamma och pappa och ett hem utan missbruk eller övergrepp. Det är så många vars uppväxt bestått av allt möjligt skit. Plus att jag fått en bonusförälder/vän/extra ”aunt” som gör min pappa lycklig. Det är fint.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Rulla till toppen