C'est la vie,  Tankar & Funderingar

Att lära sig med tidens gång

Flera gånger de senaste två veckorna har jag tänkt att jag ska klottra ner några ord här på bloggen. “Jag ska nog skriva ett inlägg idag”, sa jag med eftertänksamhet till M häromdagen. Så blev det som sagt inte. För att balansera ut den senaste textens något melankoliska och tunga underton ville jag att mitt återtåg efter den korta pausen skulle vara fyllt av lätthet och positivitet. Berätta om allt härligt som hänt och kommer hända. Det ska jag såklart och vi kommer till det, men jag behöver nog även skriva om det som varit lite utmanande också. För så är ju livet. Ibland dyker problem upp och de måste man deala med innan lugnet kan infinna sig igen. Någonting jag brukar påminna min kära sambo om som helst av allt vill leva i en värld full av enhörningar, rosa fluffiga moln och positiv kollektiv symbios. Inte att han är naiv eller inskränkt, utan för att det är hans personlighet och inställning till livet. Kanske är det också det jag älskar mest hos honom. Jag ser katastrofer och förutser troliga motgångar vilket också är en försvarsmekanism för att kunna hantera det som (kanske) komma skall. Som när jag fick beskedet att min farfar hade gått bort. I flera månader hade jag tänkt tanken på att det samtalet skulle komma, jag hade redan bearbetat det känslomässigt så i den stunden grät jag inte. Jag kände det på mig redan innan och det var nästan så jag hade kunnat svara “jag vet” när pappa berättade att han hade somnat in samma förmiddag.

Ett sådant förhållningssätt är såklart inte heller särskilt hälsosamt. Stressen från att gå runt och tänka på allt hemskt som (kanske 2.0) kommer ske, skadar nog mer än den förebyggande processen. Så jag jobbar på det. Att “chilla” lite mer och oroa mig lite mindre. Tack vare att jag har ganska många människor i min krets som har en positiv och lättsam inställning till livet slås jag lyckligtvis av en reality check ganska ofta. Det går bra att hitta till den punkten vissa perioder och mindre bra andra.

Just den här senaste tiden har det varit svårare på grund av flera faktorer. För 2,5 år sedan tänkte jag att jag nått till den där nivån av självinsikt och välmående, en mental kraft att hantera alla pilar som kastades åt mitt håll. Jag hade gått i terapi och byggt upp den där trasiga självkänslan igen efter flera år av depression och efter att ha blivit nedbruten från alla möjliga håll och kanter. Inget kan komma åt mig för nu är jag stark, tänkte jag. Jag hade hittat den jag är och vill vara.

Tills de där försvarsmekanismerna och osäkerheten åter igen tar fram sidor hos mig själv som jag skjutit undan längst in i hörnet av garderoben. Dammig och maläten letar den sig fram innan man hinner slänga igen dörren. Helt plötsligt är någon sårad och självföraktet bubblar upp till ytan. Då finns två val: 1. Antingen rider du på vågen och tar på dig de där malätna karaktärsdragen – tänker att andra ska minsann skita i vad jag bär runt på, eller 2. kryper till korset och river den gamla garderoben och bygger upp en ny alldeles fin plats att lägga dina alla bästa sidor.

De senaste dagarna har jag insett att det är så enkelt att ta fram varandras sämsta sidor i en relation, om man bara trycker undan allt det som behöver renoveras. Sedan går det också att svälja stoltheten, lägga fram sina rädslor och svagheter på bordet för att komma ut på andra sidan starkare och mer sammansvetsade än tidigare. Blotta känslor och sorger med förhoppning om förståelse.

Som sagt. Vid 36 års ålder lär jag mig varje dag nya sätt att tackla motgångar eller utmaningar. Bäst av allt är det såklart att det finns någon som jag gör den resan med. Som tar fram mina bästa sidor men även utmanar mina sämsta, och vice versa såklart. Med det sagt har det varit två veckor med väldigt många fina inslag och jag väljer att tänka tillbaka på dem, samtidigt som jag försöker lära mig av de mindre bra inslagen. Kanske packar jag in dem i silkespapper för att ta fram en dag när jag behöver påminnas om alla hanteringsmekanismer jag lärt mig.

Min syster Julia och hennes fästman Xavier är på kort besök i Malmö den här veckan så igår möttes vi alla, även vår kusin Sophia var med, upp för middag på Far i Hatten. De ska köra ner till Italien i morgon och bor hos oss över natten. Det var första gången syrran och M träffades men precis som jag hade förutsett så hittade alla snabbt gemensamma nämnare. Man vet att det är ett bra gäng när jargongen tidigt är fastställd i gruppen och skämten har högt i tak. Det finns ingen finare bekräftelse att ha hittat rätt livspartner än när ens närmaste vänner och familj tycker om honom (nästan) lika mycket som jag gör. Ikväll tar vi det piano eftersom att alla är ganska trötta.

12

2 kommentarer

  • artist

    Var likadant när min mormor somnade in. Jag var ledsen den dagen på jobbet utan att veta varför, men lyckades ändå dölja det och jobba på. Sedan efter jobbet när mina föräldrar ringde och berättade att mormor hade somnat in så var det som om poletten trillade ner och jag sa att jag känt det på mig för jag hade känt mig ledsen under dagen.

    Men har själv lidit av katastrof tankar och vet hur jobbigt det är. 2010 var det så jobbigt att jag fick självmordstankar varje dag. Men när jag fick börja med antidepressiva igen så blev det mycket bättre.

    I bland får man se motgångar som utmaningar. Jag har mediterat nästan varje dag i ett år nu. Hände mycket jobbigt förra sommaren och hösten. Men meditation hjälpte mig att hålla mig flytande. Gäller att hitta sin grej som är bra för en. Kram!

    • Christine

      Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter ❤️ Skönt att höra att du mår bättre igen. Hoppas att det går åt rätt håll nu 🙂 Jag försöker hitta något som funkar när det svajar, t ex träning. Samt återhämtning varvat med sociala aktiviteter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *