Den här måndagen går inte till historien som den mest inspirerande vädermässigt. Det har regnat och snöat om vartannat sedan jag vaknade i morse. Trots det har min lista över ”måsten” kortats ner avsevärt sedan jag klottrade ner den igår kväll. Jag stoppade ner datorn i väskan, klädde mig så varmt jag kunde och traskade […]
Någon av er som sett Emily in Paris? Det har i alla fall jag, så låt oss prata lite om den. Den här sockersöta serien handlar om amerikanskan Emily som flyttar till Paris för att jobba på en fransk kommunikationsbyrå, och är såklart fylld med klyschor. Vissa av dem stämmer ganska bra överens med verkligheten
Tiden går sannerligen fort. Av ren nyfikenhet så skrollade jag ner i arkivlistan här på bloggen och hamnade i juni månad 2009. Då var jag blott 24 år gammal och hade ganska nyligen flyttat till Paris. Sommaren hade kommit till stan och jag tillbringade dagarna med att stryka lakan i le banlieue Chatou, festa på
Igår firades African Unity Day. En dag som började i Addis Ababa i Etiopien den 25 maj 1963, då trettio ledare av Afrikas trettiotvå självständiga stater var med och grundade Organisation of African Unity. Africa Day is celebrated every year on 25 May to commemorate the founding of the Organisation of African Unity (African Union). Africa
Mycket kan hända på tre år. En flytt utomlands, en depression, en flytt tillbaka hem till Sverige, ett helt nytt slags jobb, två rundor terapi, två bröllop och en begravning, tillräckligt många flygresor för att få Greta Thunberg att gråta floder, tre lediga somrar och en missad vinter, styrkan att ta sig upp för det
11 april 2017. Det var en solig morgon precis som alla de flesta andra morgnar som jag vaknat upp i mitt tillfälliga hemland. Skillnaden mellan denna dagen och alla andra dagar var att jag inte skulle somna med staden på kvällen. Mindre än åtta timmar senare skulle jag i stället sitta på ett plan norrut.
För två år sedan, den 18 november, landade jag på Cape Town International Airport. Jag minns den där känslan av eufori blandat med fjärilar i magen och lite ängslighet när vi flög över det klippiga landskapet på väg mot Afrikas sydligaste västkust. När ett beslut tas så går det ofta ett tag innan målet nås.
När jag hade bott i Kapstaden i tre månader så skrev jag ett blogginlägg med en sammanfattning på de tre månaderna. Jag vet inte varför jag aldrig publicerade det men med utmaningen jag tog mig an nu i januari – Nouw30DayChallenge – så var ett av målen att publicera de inläggen som låg i utkast-mappen.
Jag gick och la mig med ett leende på läpparna igår kväll efter en timmes telefontid på Whatsapp med min kära vän Naomi. Det är inte lätt att få till mellan hennes mom duties, jobbresor och weekendresor till Italien tillsammans med min vardag utan det blir mest några meddelanden och bilder här och där. Nu
Så fort jag tittar på mina bilder från resan så saknar jag Hanoi. Jag saknar storstadspulsen. Den där anonymiteten som tillåter en att vara precis den man vill. Två dagar in på semestern så sa jag till min syster att jag till och med skulle kunna tänka mig att bo i Hanoi. För jag blev