Living abroad
-
Sol, vind och kallt havsvatten
Den här måndagen går inte till historien som den mest inspirerande vädermässigt. Det har regnat och snöat om vartannat sedan jag vaknade i morse. Trots det har min lista över ”måsten” kortats ner avsevärt sedan jag klottrade ner den igår kväll. Jag stoppade ner datorn i väskan, klädde mig så varmt jag kunde och traskade iväg mot närmaste kaffehål med huvudet hukat för att inte de små men ettriga snöflingorna skulle leta sig in under halsduken. Det värsta jag vet under vintern är när kylan letar sig in i springor. Det får aldrig finnas några marginaler mellan klädesplaggen! Jag satte mig på Möllans Kaffebar där jag beställde in en cappuccino…
-
Emily & Christine in Paris
Någon av er som sett Emily in Paris? Det har i alla fall jag, så låt oss prata lite om den. Den här sockersöta serien handlar om amerikanskan Emily som flyttar till Paris för att jobba på en fransk kommunikationsbyrå, och är såklart fylld med klyschor. Vissa av dem stämmer ganska bra överens med verkligheten medan andra kryddats med avlagda stereotyper enligt Farbror Melkers devis; efter behag. Trots dess brister med både tunt manus, teatraliskt överspelande från skådespelarensemblen och uppblåsta Paris-klyschor så måste jag erkänna att det är en underhållande serie. Inte minst får den mig att kastas tillbaka till åren mellan 2009 och 2014 då jag själv bodde i…
-
Archive diving: Summer of 2009
Tiden går sannerligen fort. Av ren nyfikenhet så skrollade jag ner i arkivlistan här på bloggen och hamnade i juni månad 2009. Då var jag blott 24 år gammal och hade ganska nyligen flyttat till Paris. Sommaren hade kommit till stan och jag tillbringade dagarna med att stryka lakan i le banlieue Chatou, festa på irländska pubar i 5éme, skriva rubriker på franska som var smärtsamt felstavade och dricka Mocha Frappuccinos från Starbuck’s i väntan på att åka som semester-au pair i Italien (little did I know of the nightmare to come…). Livet lekte med andra ord. Jag fann en lista som jag då fyllde i och den tänkte jag…
-
❤️ Africa
Igår firades African Unity Day. En dag som började i Addis Ababa i Etiopien den 25 maj 1963, då trettio ledare av Afrikas trettiotvå självständiga stater var med och grundade Organisation of African Unity. Africa Day is celebrated every year on 25 May to commemorate the founding of the Organisation of African Unity (African Union). Africa Day is intended to celebrate and acknowledge African solidarity, unity in diversity, creativity, challenges and successes. It also celebrates the cultural and economic potential of our continent. The day gives us a chance to reflect on the progress that Africa has made, while also coming together to find solutions to the challenges that we face…
-
Fyra somrar, två vintrar och en himla massa bergsbestigning
Mycket kan hända på tre år. En flytt utomlands, en depression, en flytt tillbaka hem till Sverige, ett helt nytt slags jobb, två rundor terapi, två bröllop och en begravning, tillräckligt många flygresor för att få Greta Thunberg att gråta floder, tre lediga somrar och en missad vinter, styrkan att ta sig upp för det där höga berget fullt av självtvivel och självförakt, en miljon insikter, självbevarelsedriften att säga nej till sådant som inte gynnat hälsan, modet att lämna relationer bakom sig som tar mer än de ger och öppna upp sig för nya vänskaper. Förmågan att älska sig själv. Ja. Mycket har hänt sedan den 20 november 2016 när…
-
För två år sedan i Kapstaden
11 april 2017. Det var en solig morgon precis som alla de flesta andra morgnar som jag vaknat upp i mitt tillfälliga hemland. Skillnaden mellan denna dagen och alla andra dagar var att jag inte skulle somna med staden på kvällen. Mindre än åtta timmar senare skulle jag i stället sitta på ett plan norrut. Hemåt. Det var min sista dag i Kapstaden. Ibland känns det som om det var en en hel livstid sedan trots att det bara gått två år sedan jag vinkade adjö till det där magnifika landet längst ner på Afrikas kontinent. Det finns stunder då jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag…
-
Kapstaden genom backspegeln
För två år sedan, den 18 november, landade jag på Cape Town International Airport. Jag minns den där känslan av eufori blandat med fjärilar i magen och lite ängslighet när vi flög över det klippiga landskapet på väg mot Afrikas sydligaste västkust. När ett beslut tas så går det ofta ett tag innan målet nås. Sedan kommer den där otåliga väntan på att faktiskt få komma iväg mot sitt mål. I början känns det som att det kommer ta en hel evighet men när dagen väl kommer så är det som att den gångna tiden inte spelar någon roll längre. När jag skickade iväg det där mailet i mitten på…
-
Tre månader i Sydafrika
När jag hade bott i Kapstaden i tre månader så skrev jag ett blogginlägg med en sammanfattning på de tre månaderna. Jag vet inte varför jag aldrig publicerade det men med utmaningen jag tog mig an nu i januari – Nouw30DayChallenge – så var ett av målen att publicera de inläggen som låg i utkast-mappen. Såhär skrev jag då om det här inlägget. Texten under bilderna är också skriven då. Det är alltså ungefär ett år sedan, i februari 2017. Varning för långt inlägg med bilder i överflöd. ”Nu har det gått tre månader sedan jag flyttade till Kapstaden. TRE MÅNADER. Det känns ibland som jag har varit här mycket…
-
Friends across borders
Jag gick och la mig med ett leende på läpparna igår kväll efter en timmes telefontid på Whatsapp med min kära vän Naomi. Det är inte lätt att få till mellan hennes mom duties, jobbresor och weekendresor till Italien tillsammans med min vardag utan det blir mest några meddelanden och bilder här och där. Nu hittade vi däremot tid till att ta igen och snacka ikapp. Vi pratar franska med varandra, vilket egentligen är underligt med tanke på att ingen av oss har franska som modersmål, men det är så vi startade och nu skulle det kännas märkligt att byta till engelska. Naomi bor i Paris och det var också…
-
Den ständiga rotlösheten
Så fort jag tittar på mina bilder från resan så saknar jag Hanoi. Jag saknar storstadspulsen. Den där anonymiteten som tillåter en att vara precis den man vill. Två dagar in på semestern så sa jag till min syster att jag till och med skulle kunna tänka mig att bo i Hanoi. För jag blev så blixtförälskad. Jag saknar det där utlandslivet. Det som är annorlunda, spontant och som får mig att gå ur min komfortzon. Utmaningen med att leva i en annan kultur och förlita mig helt på mig själv. Vetskapen att helt oväntade och livsomvälvande äventyr kan hända. Det är det jag drivs av. Även om det många…
