Cape Town Life,  Living abroad,  South Africa,  THROWBACK,  Travels

Kapstaden genom backspegeln

För två år sedan, den 18 november, landade jag på Cape Town International Airport. Jag minns den där känslan av eufori blandat med fjärilar i magen och lite ängslighet när vi flög över det klippiga landskapet på väg mot Afrikas sydligaste västkust. När ett beslut tas så går det ofta ett tag innan målet nås. Sedan kommer den där otåliga väntan på att faktiskt få komma iväg mot sitt mål. I början känns det som att det kommer ta en hel evighet men när dagen väl kommer så är det som att den gångna tiden inte spelar någon roll längre. När jag skickade iväg det där mailet i mitten på augusti kändes en flytt till Sydafrika väldigt långt bort. Drygt tre månader senare, när sommaren övergått till vår, var jag på väg. Det är en känsla som är väldigt svår att beskriva. Ni som gjort en sådan resa kan säkert relatera men samtidigt är det så olika för alla. Ingens resa är den andras lik.

När jag tänker på att det faktiskt var två år sedan jag stod där i kön till passkontrollen med passet i handen och ett visum som utfärdats av Sydafrikas ambassad i Stockholm, så känns det inte som att så lång tid har gått. Jag minns när jag möttes av Erica, som sen skulle bli min närmaste kollega och en riktigt god vän. När vi satte oss i den lilla Hondan med Munya i förarsätet, en annan kollega från Zimbabwe som hade lämnat sin fru och dotter i Harare i hopp om att tjäna ihop bättre pengar i grannlandet. När vi körde in mot Kapstaden på N2:an passerade vi kåkstaden Langa. Jag såg getterna som gick och betade utanför skjulen vi passerade. Devil’s Peak på Table Mountain som det är helt oundvikligt att inte förundras av – eller skåda för den delen.

Det finns så mycket som är vackert i Sydafrika och Kapstaden. Människorna till exempel. Glädjen och värmen de utstrålar trots fattigdom, sjukdomar och en inte alltför positiv politisk utveckling. Människor lever för dagen och bryr sig inte om allt det där ytliga vi i Sverige fokuserar allt för mycket på. De interagerar med varandra, med främlingar. Vart jag än gick så var det alltid någon som sa “Hey, how are you?”. Alltid musik, sång och positivitet. Det är så förbannat fint. Jag önskar att det var så här.

Den första måndagen när jag hade anlänt till Kapstaden var lite annorlunda än den jag vaknade till igår. Då satt jag i kjol och linne på en vit strand i Muizenberg. Doppade tårna i det kalla Atlanthavet och nöp mig i armen för att kolla att jag verkligen inte drömde. Allt som kom sen var såklart inte bara turkosblått vatten och strålande solsken, men jag är ganska bra på att skilja platsen jag befinner mig på från negativa upplevelser. Det är inte Moder Naturs fel om jag råkar ut för en negativ upplevelse på just den platsen.

Egentligen kommer det här inlägget två dygn för sent, men så blev jag ju sjuk. Jag saknar den där platsen extra mycket just nu men det brukar bli så när ett datum påminner mig om en plats som stal en sådan stor bit av mitt hjärta. Det låter kanske lite pretentiöst men det är precis så det känns. När jag sedan fick veta att Carola köpt ett hus där nere och maniskt skrollade ner på hennes Instagram-konto så tänkte jag att det nog är dags att börja spara till en ny resa dit ner. Så det får bli vårens mål. Vem följer med mig?

Om du vill läsa mer om Kapstaden så hittar du några inlägg här:

– Cape Town Surroundings
Cape Town Life

Tyvärr har bilderna försvunnit på nästan alla gamla blogginlägg från finest. Antagligen har det att göra med exportfilen jag fick när jag bytte portal. Jag har återställt några av inläggen men det är fortfarande många som saknar bilder. I’m working on it!

0

0 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *