Living abroad,  Tankar & Funderingar,  THROWBACK

Fyra somrar, två vintrar och en himla massa bergsbestigning

Mycket kan hända på tre år. En flytt utomlands, en depression, en flytt tillbaka hem till Sverige, ett helt nytt slags jobb, två rundor terapi, två bröllop och en begravning, tillräckligt många flygresor för att få Greta Thunberg att gråta floder, tre lediga somrar och en missad vinter, styrkan att ta sig upp för det där höga berget fullt av självtvivel och självförakt, en miljon insikter, självbevarelsedriften att säga nej till sådant som inte gynnat hälsan, modet att lämna relationer bakom sig som tar mer än de ger och öppna upp sig för nya vänskaper. Förmågan att älska sig själv.

Ja. Mycket har hänt sedan den 20 november 2016 när jag två dagar tidigare hade landat på andra sidan jordklotet, redo att börja ett nytt liv längst ner på Afrikas kontinent. Långt bort från tryggheten i lilla landet Lagom. Ibland undrar jag vem och var någonstans jag hade varit idag om jag inte hade tagit det där beslutet att flytta till Sydafrika, men det är omöjligt att förutse. Alla erfarenheter och upplevelser formar en oavsett om de är positiva eller negativa just i den stunden. Jag hade definitivt inte varit lika ödmjuk om jag inte hade träffat alla de människor vars liv jag passerat sedan dess, eller om jag inte hade upplevt det där totala mörkret som uppstår när livet inte längre känns roligt att leva. Det krävs att man når botten för att uppskatta toppen.

Så är jag bitter för att mina fem månader i Kapstaden inte blev som jag hade tänkt? För att jag inte orkade fullfölja det jobb jag hade åtagit mig och flög hem till Sverige sju månader tidigare än som var planerat? För att jag under den tiden var för sjuk fysiskt och trasig psykiskt för att få den upplevelse jag önskade? Ja då var jag det. Såhär i efterhand är jag så stolt över mig själv för modet jag hade och styrkan jag fann. Det fick mig att vara tacksam för det allra minsta (som att gå i sommarkläder från november till april, vilket jag inte förringar) och uppskatta sådant jag tidigare tagit för givet (som att födas in i en priviligierad tillvaro). Att tro på mig själv. Det har tagit mig nästan 10 år att komma dit jag är idag. Såklart har jag lång väg kvar att gå. Jag tror att vi alla utvecklas hela tiden, det slutar aldrig. Åtminstone inte om vi har viljan att ständigt röra oss framåt. Om vi vågar riskera att misslyckas så vinner vi till slut dubbelt så mycket som vi förlorat.

Ett leende som gömde en dålig självkänsla, osäkerhet och ångest som fyllde hela bröstkorgen. Men också en inre styrka och nyfikenhet.

Jag kommer alltid tampas med de där tvivlen och i vissa perioder tillfälligt glömma bort mitt självvärde men nu har jag kommit över det där berget och traskat ner i dalen, för att sedan klättra upp för nästa berg. Vetskapen att jag har kapaciteten för det ger mig styrka att våga gå ur min komfortzon även när det känns lika läskigt som att vandra ensam genom en mörk skog.

Idag tittar jag tillbaka på de där första novemberdagarna i Kapstaden med värme och tänker på allt det fina jag var med om. Viljan att testa mina vingar och utmanas. Det påminner mig om den jag är och den jag kan bli om jag bara fortsätter att vara modig. Det här inlägget kanske framstår som förmätet, men i 34 år fokuserade jag främst på mina brister och min inkompetens så nu tänker jag försöka att göra tvärtom. Dessutom går det inte att förneka en skriven och publicerad text. Den får finnas där som en påminnelse alla dagar då PMS:en eller ett nederlag ger mig känslan av att vara en sämre version av mig själv. Jag tycker dessutom att det är viktigt att kunna skilja på sak och person. Ni vet, våra handlingar eller ord behöver inte definiera oss som människor. Alla får lov att göra misstag, ändra riktning och pröva någonting nytt. Det är en del av vår evolution. Vi är bra på att döma andra för deras misstag men inte lika bra på att ge dem en andra chans.

Bilder från min andra dag i Kapstaden. Den 19 november 2016. Jag antar att det får symbolisera bergsmetaforen i detta inlägg.

Så även om jag just nu känner mig lite vilsen och inte riktigt vet vilken väg jag ska välja i livet, precis som många andra med mig säkert gör, har jag två saker som jag inte hade för några år sedan: Hopp och förväntan. Jag måste bara komma på hur jag ska använda dem.

0

0 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *