A beautiful farewell

Begravningen igår var vacker på alla vis. Griftetalet var så målande och fint, med allt det där som vi alla mindes honom för. Det var nog inte förrän jag satt där i kyrkan, med en bild på min farfar i sina allra bästa år omringad av vackra blommor och ljus, som jag faktiskt förstod att han var borta.

De spelade psalm 730 mot slutet och den texten är så fin. Då grät jag inte bara för farfar utan även av saknaden till farmor.

”Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen
må Gud hålla, hålla dig i sin hand.”

Tårarna föll men ändå kände jag sådan kärlek för jag tror faktiskt att min farfars själ finns lite överallt. Jag kan inte påstå att jag är religös, men jag har en tro på något och den har många gånger varit min tröst. När livet känts jobbigt och tillvaron hopplös så brukar jag tänka att de som inte lever längre finns där själsligt och verkar som mina skyddande änglar. De som rycker tag i mig när jag håller på att gå ut framför en bil i hög hastighet eller ger mig kraft när jag tror att jag inte orkar mer. När jag var liten bad jag alltid kvällsbön med mamma, ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är…”. Ni vet säkert. Sedan välsignade jag alla i familjen. Alla gosedjur, mormor, farmor, mamma och pappa, kattungarna, hamstern. Alla skulle vara med. Det har jag inte gjort på många år, men tron finns kvar.

Efter ceremonin åkte vi med urnan för att sänka ner den i hans grav, bredvid farmor. Sedan var det en minnesstund där jag läste upp min systers tal, vilket verkligen rörde alla till tårar. Det kändes fint att läsa upp hennes ord för det hon minns av vår farfar, det minns jag också. Sedan åkte den närmsta familjen åter igen till graven för att titta på blommorna. Min farbror tog fram telefonen, sa: ”nu du farsan ska du få höra” och spelade upp en av min farfars favorit-jazzlåtar. Det var ett så vackert avslut. Kvällen tillbringades hemma hos min farfars bror och hans fru där vi åt pizza och pratade om livet. Det var en dag med mycket känslor där sorgen övertogs av skratt och gemenskap. Precis så som farfar hade velat ha det.