Livet som singel när man är 34 år

Jag var ute en sväng med Louise, Anneli och Cecilia igår kväll. Eller ute och ute, vi gick till Scania Bar och drack ett par glas öl/vin/margaritas. Jag tog inga bilder så några foton från en annan fredag i somras när vi drack drinkar på en takbar får duga.

När vi lyssnade på Anneli som lyckligt berättade om sin nya förälskelse tog jag beslutet att på nytt installera Tinder. Vi har haft ett av-och-på-förhållande de senaste åren. Jag blev singel för nästan exakt fem år sedan och visst har jag dejtat, och i franska mått har jag nog även haft ett par pojkvänner (för där är man typ tillsammans efter första kyssen), men ingenting har funkat eller känts rätt. När jag först blev singel i januari 2014 ville jag först inte träffa någon men efter några månader dejtade jag hejvilt och levde det ljuva singellivet under mina sista månader i Paris. Det var galna festnätter på klubbarna vid Oberkampf och det livet trivdes jag bra med. När jag sedan flyttade hem till Sverige var det inte heller läge. Sedan kom ju hela den där perioden med depression och utbrändhet vilket ledde till dåliga omdömen och bristande självrespekt. Jag skyller mycket av mina dejtingerfarenheters negativa inverkan på mitt liv på Tinder, men om sanningen ska fram så har de sämre erfarenheterna faktiskt kommit från möten utanför denna omtalade app. Tre personer som mer eller mindre gett mig avsmak för att ens dejta träffade jag på ett helt annat vis. Ändå har jag en hatkärlek till dejtingappar. Det är så märkligt att sitta där på en bar och svepa höger eller vänster på killar som jag kanske har passerat på gatan eller stått bakom i kön på ICA. Vad hände med att socialisera sig och ta kontakt med folk? Det finns inte riktigt längre. I alla fall inte i Sverige.

Ändå satt jag där och valde ut bilder till min profil när jag egentligen borde ha lyssnat på mitt sällskaps diskussioner. Anneli tyckte att det var alldeles för mycket vänstersvepande så jag gav mitt dejtingliv i hennes händer, bokstavligt talat. Hon fick fria tyglar att välja ut lämpliga kandidater vilket resulterade i lite av varje. En bonde/jägare bland annat. Det känns verkligen som min typ? Mina vänner tycker för övrigt att jag är kräsen och alldeles för selektiv. Själv kan jag bara inte tänka mig att dejta en vuxen man som klär sig i tighta, uppvikta jeansshorts som slutar på halva låret. Jag tycker att det säger ganska mycket om en mans karaktär. Dessutom borde det väl vara fullt rimligt att öppna en konversation med att fråga ”snarkar du?”. Jag vill ju inte köpa grisen i säcken. På tal om det så går alla presentationer med klyschor och meningar som ”Hjärtat sitter till vänster” bort. Inte för att jag har någonting emot personer som röstar rött men för att jag avskyr egenutnämnda samhällshjältar. Sedan gillar jag när de har lite hår på huvudet, inte poserar med bar överkropp och spända muskler framför badrumsspegeln samt erbjuder sig att betala notan på första dejten. Kalla mig gammalmodig men lite gentleman-manéer gillar jag. Det är väl inte för mycket begärt?

Kan det bli sommar igen snart?


Efter tre timmars babblande ville de alla gå hem, medan jag var i förnekelse och undrade vem av oss som egentligen var äldst (jag). Sanningen? När jag kom hem från gymmet tidigare på kvällen (ja jag åkte och tränade en fredag efter jobbet – det är nästan så jag förtjänar en tapperhetsmedalj) och glufsade i mig min medköpta falafel medan jag funderade ut vad jag skulle ha på mig, tänkte jag för en sekund att det vore skönt att krypa ner i sängen i stället för att bege sig ut igen i kylan. Fast det var trevligt att komma ut och umgås med tjejkompisarna ändå. När jag kom hem drog jag på mig mina nya mysstrumpor som jag fick i julklapp, svepte ett glas Resorb och hällde upp en skål med Coco Pops (Hej, jag heter Christine och jag är 34 år) som jag åt medan jag tittade klart på det sista avsnittet av Bodyguard.

Livet som singel i mina bästa år. Idag sov jag till kvart över elva och övervägde att följa med ovannämnda tjejer på promenad men insåg att det inte hade varit bra att kombinera med en hangry state of mind. Med lite mat i magen och koffein i blodet känner jag mig däremot redo att ta mig an denna lördag. Så nu kilar jag vippen. Vi hörs!

0 reaktioner på ”Livet som singel när man är 34 år”

  1. Lycka till med tinder eller vad du än väljer. Känns som om du skulle må bra av ”någon” i ditt liv.? (Kanske fel och förmätet att skriva så? Men det är ju en ganska mänsklig önskan hos de flesta och som betyder mycket för välmåendet om man träffar rätt <3 )

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Rulla till toppen