Förvirrade tankar om livets stora frågor (aka; en möjlig 35-årskris)

Jag har känt mig väldigt vemodig idag. Totalt avtrubbad och omotiverad, vilket inte blivit bättre av att jag haft ångest till och från sedan igår. Det kommer och går. Klumpen i magen och en isande känsla i mellangärdet. Obehagskänslor och överkänslighet mot det mesta. Överlag så är jag väldigt förvirrad just nu. Med vad jag vill göra. Var jag vill bo. Jag vill åka och hälsa på människor jag saknar och inte träffat på alldeles för lång tid men inga flygbiljetter blir bokade. Jag orkar inte bestämma mig för när och hur. Besluten känns långt borta samtidigt som jag vet att jag behöver en förändring. För jag står kvar och stampar på samma ställe som jag fastnat på lite för länge. Rastlösheten och tristessen kommer och går, men inget svar på mina frågor består.

Dessutom har jag känt mig lite ensam och förbisedd. Tyckt att jag ibland blir bortglömd och hamnar utanför. Vilket egentligen inte är rimligt med tanke på att jag samtidigt dragit mig undan och inte orkat kontakta någon. Men det gör det lite ont i det där barndomshjärtat som ofta hamnade utanför. Tonåringen som för många gånger kände sig sviken, övergiven och oviktig. Självkänslan ruckas på och osäkerheten får hjärnspökena att poppa upp i huvudet.

För att inte tala om att de flesta av mina vänner nu antingen har bildat familj eller är på väg att göra det. De har ungar och en stabil tillvaro medan jag känner som att livet springer ifrån mig utan att jag någonsin hinner ikapp.

Kanske går jag genom en tidig 35-årskris? Finns det begreppet ens? Eller en existentiell kris. Vissa dagar får jag lust att sälja lägenheten och alla mina möbler, köpa en enkel biljett till Bali och bara bege lämna. Göra någonting helt annat. Fast blir det bättre av det? Jag trodde att flytten till Sydafrika var en nystart men insåg ganska snabbt att det snarare var en flykt. Så det misstaget gör jag inte om.

Men jag längtar efter någonting annat. Jag vill inte nöja mig. Jag är inte en person som nöjer mig. Jag måste bara ta reda på vad det är jag vill. För jag vet inte. Är jag ensam om dessa tankar och känslor? Snälla säg att jag inte är det.

Just nu är jag så tacksam för min syster som ikväll lyssnade på mig medan jag spottade ut alla mina förvirrade tankar och pessimistiska funderingar, trots att hon egentligen behövde vila för att hon var dödstrött.
Tack systra mi för att du alltid finns där. Älskar dig till stjärnorna och tre varv runt solen.

Nä, nu kurrar magen så jag ska trycka i mig en portion lasagne som jag lagat till middag. Och så lite Bevvan innan jag somnar, sen känns kanske livet lite lättare att hantera.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Rulla till toppen