Låt oss i stället leva på hoppet

Det är bokstavligen bara krig och elände bland nyheterna nu. Jag kikar in på svt.se en gång om dagen ungefär och tittar på någon kort intervju som känns relevant, och diskuterar med M om vad han läst om. Mer orkar jag inte. Jag blir alldeles för påverkad och uppslukas lätt av den här typen av händelser, sedan målar jag upp en dystopisk världsbild som går i linje med någon av de tiotal katastroffilmerna jag sett ett par gånger för mycket. Så jag begränsar mitt nyhetsintag för min mentala hälsas skull.

Hans Rosling hade rätt i att sensationsnyheter säljer lösnummer. Rykten sprids och rädsla och flockmentalitet gör människan oförmögen att tänka logiskt. Folk läser på Facebook och baserar sin världsuppfattning på sådant de hört från kreti och pleti. Eftersom att de flesta av oss svenskar inte behövt uppleva krig så konsumeras all misär till den grad att världen till slut håller på att gå under. De som faktiskt upplevt den typen av fara för sitt liv vill troligtvis bara göra sitt bästa för att tänka positivt och leva på hoppet. Det är vad jag har erfarit från människor jag träffat som upplevt en humanitär katastrof, eller faktiskt lever i fattigdom eller är riktigt sjuka.

Jag minns när min kollega Semiha som jag jobbade med för sådär 15 år sedan, berättade om när de flydde från kriget i Bosnien. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när hon beskrev den hon upplevt och sedan dess brukar jag tänka på hennes kompromisslösa styrka när livet känns svårt. När jag ville gå hem och gråta över mitt brustna hjärta var det hon som fick mig att inse att jag var lyckligt lottad som hade ett jobb att gå till. Hon, med många andra, hade inte råd att tänka pessimistiskt, medan en vanlig Svensson med lagom stora i-landsproblem suger till sig de där katastrofrubrikerna för att sedan döva ångesten med en stor påse godis framför Bachelor. För vi vet inte hur det känns att faktiskt befinna oss i den otryggheten. Det är såklart bara en gissning. Eller så är de influencers och basunerar ut hur duktiga de är som skänker pengar till UNICEF så att de sedan kan klappa sig på axeln och återgå till att klippa ihop ett modekollage med adlinks som måste upp lagom till helgen.

Mitt i alltihopa är det nog ändå den här artikeln på Svensk Damtidning med veckans mest missvisande rubrik som får mig att tappa hoppet om mänskligheten.

Artikeln handlar om att de inte vill ställa upp i Tillsammans med Strömstedt.

Ridå.

På något vis känns det tryggt att det matas ut menlösa ”nyheter” bland alla rapporteringar om att Putin hotar med kärnvapen. Det är inte helt åt helvete med världen och än så länge har vi inte uppmanats att fylla dunkar med vatten eller bunkra upp med toalettpapper. Om inte annat kanske jag borde gömma kontanter i madrasserna? Jag har även funderat på hur jag ska kunna få upp vår nya elektriska rullgardin om strömmen skulle gå. Allting är styrt av Google i det här hemmet. Jag lovar att M kommer få äta upp det en dag då det inte längre går att tända lamporna utan att först säga, ”Hej Google”. Vilket händer ibland och då får jag psykbryt på Google och muttrar någonting i stil med; ”vad är det för fel på vanliga jäkla strömbrytare?”. Om ryssarna invaderar våra svenska gränser, kommer han vara glad att vi har den där ”utdaterade” bluetooth-högtalaren som går på batterier så att vi kan lyssna på nyheterna, från våra mobiler som inte går att ladda på grund av att det inte finns någon ström. Eh…

Jag kände mig åtminstone en gnutta mindre oroad för att Sverige ska hamna mitt i kriget när en säkerhetspolitisk analytiker försäkrade oss om att vi inte befinner oss under militärt angrepp av Ryssland.
Oavsett vad så kommer vi klara oss för Sverige har trots allt klarat sig ur två världskrig. Värre är det med Moder Jord som är måttligt road över vår invasion – henne går det inte att förhandla med.

För att avsluta med en glad nyhet så poppade den här artikeln upp i min feed:
Anonymouse gör efterlängtad comeback!

Det finns hopp för både mänskligheten och djurlivet där borta i periferin.