En text som fick mig att gråta

En släkting till mig la upp en text på Facebook som gjorde mig så berörd att jag måste publicera den här på bloggen. Texten är precis så som den publicerades på Facebook men jag har korrigerat lite för läsvänlighet då det fattades lite bokstäver och skiljetecken på några ställen. I övrigt är det copy/paste.

”Jag kan inte sluta tänka på den 25-åriga flickan som krampaktigt håller i metallnätet just där tunnelbanetåget just ska komma och jag förstår att hon tänker hoppa framför det. Jag ser den vädjande blicken från den drygt 20-åriga Wilma (vars namn jag fick veta senare) som håller i flickans arm. Jag rusar fram och frågar om det är hennes kompis. 
– Nej, bra att du kom.
Jag ropar mot folk som kommer. 
– Kom och hjälp till här!
Jag försöker lossa flickans fingrar från nätet och säger vi ska hjälpa dig.
Den äldre kvinnan som jag tappat namnet på, håller milt i flickan och två grabbar kommer från min andra sida och hjälper till att lossa flickans fingrar från gallret.
– Ringer du efter hjälp! säger kvinnan till mig när vi milt hjälper flickan till en bänk på perrongen. Den äldre mannen sätter sig bredvid Wilma och chocken släpper lite för henne och vi andra håller i och om den skakande 25-åringen. När frågorna kommer från larmpersonalen svarar hon sakta. Jag säger vad jag heter och att ’det finns mycket att leva för även om du inte ser det nu”. Ja rätt eller fel men eftersom hon två gånger försöker resa sig halvlamt och ser att hon har skadat sig på händerna tidigare och frågar om hon har ångest vilket hon nickar för. Jag håller henne runt axlarna och kvinnan och jag säger att du kommer att få hjälp. Jag tänker ’vad har hon varit med om? Har hon inte fått kärlek och uppskattning?’

Två ambulanspersoner kommer och ambulanskvinnan känner igen henne. Vi säger nu får du hjälp och flickan följer med. Då när jag ser Wilma som gråter sittande på bänken men har haft stöd av den äldre mannen under tiden, då släpper det för kvinnan och mig. Tårar kommer samtidigt som jag kramar Wilma och säger att hon var fantastisk som var först och grep in bland så mycket folk som stod på perrongen. Wilma berättade att hon var chockad innan för hon hade ramlat av en häst men grep ändå in, fantastiskt.

Tänker och hoppas att det ska vända för den ångestfyllda flickan, för hon såg så liten, skör och ensam ut. Det finns så många som mår dåligt och när det gäller så finns vi där främlingar ändå för varandra.”

Jag tycker att det här är så sorgligt och fint på en och samma gång. Sorgligt för att en person verkligen inte såg någon annan utväg än att hoppa framför ett tåg, och fint för att det finns sådana vardagshjältar som hindrade henne. Texten och historien fick mig att gråta för första gången på flera veckor. Jag satt där och bara grät tills det inte fanns några tårar kvar. För jag vet hur det känns att må riktigt dåligt. Så dåligt att ingenting ger mening längre. Jag har inte varit så djupt ner som hon uppenbarligen kommit, men det hade kunnat gå så långt för 1,5 år sedan om jag inte hade haft människor i min närhet som visade kärlek och omtanke när jag mådde som sämst. Om jag inte hade haft en stark vilja av att klara mig ur den värsta stormen, gång på gång. Tack mamma och pappa för att ni gett mig den styrkan. För den där ångesten som griper tag i en och som får det att kännas som att man bara vill krypa ur sin egen kropp, den är fruktansvärd. Attacker av panikångest när det inte går att sluta gråta och man glömmer bort att andas. När ansiktet domnar av för att man hyperventilerar. Känslan av likgiltighet och självtvivel. DE känslorna är hemska och kommer som ett brev på posten med en depression.

Nu vet jag inte om hon är deprimerad, men jag undrar vad som tog henne så långt ut på plankan, att skada sig själv på det viset och gå från självmordstankar till att faktiskt ta det till handling. För den här tjejen har kommit så långt att hon troligtvis är övertygad om att ingen skulle sakna henne om hon försvann. Jag kan inte ens tänka mig hur det måste kännas att vara så ensam. Jag vet att detta är ett tungt ämne, men det är så himla viktigt att prata om psykisk ohälsa. För det finns många unga tjejer och killar som henne därute. Som desperat skriker efter hjälp, men som inte får hjälp innan det är för sent. Som egentligen har hela livet framför sig.

Jag vill bara krama om den där 25-åriga tjejen och säga ”Du fixar det här, du måste kämpa lite till. Det finns ett ljus i slutet av tunneln”. För det finns det.

Om någon som läser detta känner igen sig så tveka inte att klottra ner en liten rad om dina upplevelser i kommentarsfältet, eller skicka ett mail till christinestories@outlook.com om du föredrar det. Jag tänker att det kan hjälpa personer med jobbiga tankar att veta att de inte är ensamma och att det finns en väg ut ur skiten.

♥

OBS: Wilma heter egentligen någonting annat. Jag bytte ut det av respekt för tjejen då det ändå är internet och min släkting har en sluten Facebook.