En ängel flög förbi mot himmelen så fri

Ni minns kanske att jag skrev om en sorglig händelse för två veckor sedan? Just då var det svårt att skriva om det, men nu har jag fått lite distans och känslorna sitter inte så nära ytan längre. Den 4 september lämnade min farfar jordelivet. Han skulle ha fyllt 90 år den 25 september och hade börjat få diverse krämpor, så hans bortgång var egentligen ingen chock. Trots det hade jag hade en naiv förhoppning om att vi skulle hinna ses en sista gång. Jag var ibland rädd för att få ett samtal om att han gått bort under månaderna jag tillbringade i Kapstaden och hade tänkt att försöka hälsa på honom under hösten när jag väl hade ekonomin för det. Så blev det tyvärr inte. Pappa ringde dagen efter och meddelade att farfar hade tagit sina sista andetag och somnat in. Jag grät inte när jag fick reda på det men det var troligtvis för att jag gått så länge och bävat för det där samtalet. Samma eftermiddag som han gick bort minns jag att jag hade en obehaglig känsla i bröstet, en ångest för något trots att jag inte hade någonting att ha ångest för. En obeskrivlig oro för att någonting inte stod rätt till. Kanske visste jag redan.

Det var först en stund efter att jag hade fått veta, när jag satt och tänkte på farfar och de minnen jag har samlat på mig under min uppväxt, som tårarna kom. Jag grät av sorg, jag grät av lättnad för hans skull, jag grät för att jag önskade att farmor fortfarande fanns, jag grät för att jag önskade att min syster inte var så långt bort utan sin familj i en stor familjesorg.

Min farfar var ibland lite hård i sin framtoning under min uppväxt (vilket inte alltid gick ihop med min högkänsliga personlighet, haha) och jag stod närmre min farmor, men han har alltid varit väldigt närvarande i sina barnbarns liv. Särskilt mitt och mina syskon eftersom vi tillbringade så mycket tid med dem. Vilket var ganska fantastiskt eftersom att vi bodde nere i Malmö medan de bodde i Stockholm hela vår uppväxt. De levde för sina barnbarn och jag sa alltid att de var ”världens bästa farmor och farfar”. För det var de. När farmor dog flyttade farfar till Uppsala men han flög eller tog tåget kors och tvärs för att träffa sina barn och barnbarn. Konfirmationer, dop, bröllop, studenter, födelsedagar.. Allt sådant kom han på. Det var fint tycker jag.

Farfar och jag i Landskrona, juli 2015. Tänk att han här skulle fylla 88 år bara två månader senare! Farfar hade världens härligaste skratt och ett hjärta av guld ♥

På torsdag åker jag upp till Värmland tillsammans med pappa, Ewa och Johan. Farmor ligger begravd där och då ska såklart farfar ligga bredvid henne. Det var den senaste begravningen jag var på, vilket jag på något vis är tacksam för. Att jag inte förlorat så många som står mig nära ännu. Jag väljer att leva i förnekelse om att den dagen kommer komma i sinom tid.

Jag ser fram emot möjligheten att säga farväl till min älskade farfar, hälsa på farmors grav, träffa släktingar som jag inte sett på många år och få några dagars kvalitetstid med familjen men jag önskar såklart att farfar fanns med i egen hög person. Då skulle han skrockande skratta med sin hesa röst, krama mig lite för hårt och säga ”Jadu Christine…”, följt av någon klok och insiktsfull kommentar. För så sa han alltid.