Kvällsfikans comeback

När jag var barn, och framförallt tonåring, minns jag hur många av mina vänner alltid hade kvällsfika hemma hos sig. De där familjerna som alltid åt tidig middag kl 17.30 (vilket vi aldrig gjorde). Sedan omkring kl 20.00 dukades det fram frallor och sådana där ljusa, tunna knäckebröd som smakade sött (minns någon dem?) med olika pålägg och gurkskivor. Så satt vi där med varsitt glas kall O’boy, i det dimma ljuset från en taklampa och skrattade åt sådant som är kul för en 13-åring. Oftast någonting vi tyckte var pinsamt, typ en förälder som sa någonting obegripligt vuxet.

Jag minns hur mysigt jag tyckte att det var med de där kvällsfikorna hos mina kompisar för det var ingenting som vi hade i vår familj. Innan jag började sova över hos kompisar som kvällsfikade, innebar begreppet ”fika” bullar, kakor och saft för mig. Jag tyckte det var väldigt märkligt att fika betydde att äta salta saker. Vår familj åt alltid middag senare än de flesta andra, någon gång där vid sju-halv åtta, så kvällsfika var ingenting som myntades i hushållet. Inte för att jag led av det egentligen, det var fullt normalt för mig.

Sedan tog jag med mig de sena middagarna när jag flyttade till Paris. Där hände det att vi hade bordsbokningar kl 21.30, så när jag flyttade hem var det märkligt att bli bjuden på middag hos någon där man verkligen satt vid bordet prick klockan sex noll noll. UTAN en timmes apero före och stimmiga diskussioner. Très bizarre.

Nu är jag däremot sambo med en man som blir hangry så fort tiden går över 18.15. Alltså har de sena middagarna övergått till tidiga middagar, vilket betyder att magen kurrar igen sådär vid nio. Därför blev det kvällsfika igår kväll medan jag tittade på en serie. Med bröd som Erik köpte i en delikatessbutik i lördags, rostat såklart, med mycket smält smör och aprikosmarmelad. Samt en kopp te.

Även det en mysig företeelse en tisdagskväll sittandes i sängen under täcket. Vardagslyx i sin allra enklaste form.