Hur jag hanterar ofrivilliga förändringar och negativa tankar

Livets förutsättningar kan förändras så snabbt. På bara några sekunder blir ens liv till någonting helt annat, vare sig det går åt helskotta eller mot en förbättring. Jag är egentligen inte en person som tycker om för stora förändringar jag inte är beredd på, men har med åren lärt mig att hantera dem bättre. Ibland blir jag nästan imponerad av mig själv över hur pass väl jag faktiskt hanterar förändringar, medan jag andra gånger undrar om jag är autistisk för att jag absolut inte kan hantera dem utan att bryta ihop.

Jag minns när jag blev uppsagd under en provanställning för några år sedan och grät som ett barn. Jag grät som om någon närstående hade dött och som att hela världen hade rasat ner på mig. Samma sak för några dagar sedan (jag grät inte då men var väldigt nedtyngd och handlingsförlamad) när jag fick ett negativt besked om någonting jag hade hoppats på.

Sedan finns det stunder då jag på något vis lyckas bemöta negativa nyheter, konflikter eller påfrestande situationer med rationalism och optimistiska tankar. Inte låta känslorna ta över allting. Jag tror att det många gånger beror väldigt mycket på allt annat som är runt omkring en. Människorna man omger sig med. Vidare andra delar av ens tillvaro är positiva och energigivande. Om det finns en trygghet och säkerhet som kan omfamna en så att det blir en distans till det jobbiga.

Den här veckan har hittills varit ganska tuff för mig mentalt, men jag har också insett hur mycket kärlek jag är omgiven av. Alla personer som förgyller mitt liv väger över de personer jag just nu inte får energi av. Motgångarna känns mindre kämpiga för att medgångarna väger över. Samtidigt behöver jag också omfamna de där sträva motgångarna och tillåta mig att känna vad jag känner. Inte låta tryckkokaren tjuta på tills den förvandlas till en desperat larmsignal. Jag har också insett att jag är så mycket starkare än jag tror. Ibland när jag känner mig liten, kraftlös och osäker borde jag verkligen direkt påminna mig själv om allt jag gjort som krävt just det motsatta. Att det finns en styrka i att våga vara sårbar och ynklig.

Det är sådant jag lärt mig genom åren. Att det är okej att känna, ledsna, bli arg. Men också inte lyssna på alla tankar och känslor som en sanning. Allt du tänker är inte sant. Våga utmana och ifrågasätta destruktiva tankar, är mitt råd till mig själv och andra som behöver höra det.

Idag har jag en dag för reflektion och för att vara i nuet. Samla kraft och energi, för att förändra och skapa bra förutsättningar. Ta hand om mig själv och min man – den senare är just nu min starka klippa och varmaste teddybjörn. Allting kan bli bättre. Det finns en morgondag.