Ibland saknar jag Paris

Det visade sig idag att en av tjejerna jag jobbat med denna veckan är tredje gradens frankofil. Hon har gått och kärat ner sig i Paris och har satt som mål att en dag bo där med sin halvfranska pojkvän. Ni kan ju tänka er att vi hade en hel del att prata om. Med allt prat om Paris fick jag en sådan saknad efter min forna hemstad. Det är märkligt egentligen för jag har inte bott där på 3 år nu men ändå är känslorna därifrån så starka fortfarande. Det är som en gammal kärlek jag inte kan glömma bort hur mycket jag än försöker.

Ibland saknar jag vardagen där borta, till och med på vintern. När jag ser uppdateringar från mina vänner på sociala medier och att de lever precis sådär som jag gjorde i flera år. De vackra lägenheterna med dålig isolering. En café gourmand på ett brasserie i Montmartre en söndagseftermiddag. Åka buss 27 på kvällen förbi ett upplyst Louvren. Att traska till jobbet i trenchcoat fastän det är januari för att det helt plötsligt är 12 grader varmt. Köpa clementiner med löv på från Korsika hos grönsakshandlaren på lördagar. En spontan middag eller apéro där alla tar med lite av varje och ingen bryr sig om att det måste vara perfekt städat eller dukat. Det där saknar jag ibland. Det parisiska och franska livet. Enkelheten.

Fast sedan trivs jag också ganska bra här nu. Jag tycker verkligen om mitt jobb, jag har en fina vänner att hänga med, jag har sökt en massa kurser till våren (några är iofs på distans…) och det är ganska skönt att inte bo i en lägenhet med en hyra på 10 000 kronor bara för att slippa klaustrofobi. Det är ju bara den där lilla detaljen att Sverige inte är Frankrike. Det finns dagar då jag så gärna vill hitta ett jobb i Paris, sälja min lägenhet och bara ”take the leap”. Andra dagar känner jag att jag borde stanna här, samtidigt som jag nog alltid kommer dras till det som ligger utanför Sveriges gränser.

Varför ska jag alltid vara så nostalgisk och längta bort? Jag undrar vad för psykoanalytisk slutsats man kan dra. Att jag aldrig kommer känna mig rotad någonstans? Kanske är jag inte skapt för att för att vara på en och samma plats hela livet? Time will tell.

0 reaktioner på ”Ibland saknar jag Paris”

  1. Jag tror nog du delar dina känslor med många. Visst finns det människor som aldrig vill lämna sin barndoms hembygd, men jag tror vi är betydligt fler som lever med en mer eller mindre ständig längtan efter ”någon annanstans”, olika för olika individer givetvis. Ju mer man upplever, desto större mångfald inser man ju att världen kan erbjuda! Har ju aldrig själv varit bosatt i Paris, men har sammanlagt vistats flera år där och i övriga Frankrike under långa sommarlov mm, så just denna längtan dit delar jag helhjärtat! Lägg gärna in fler av dina nostalgiska vackra foton. De är en njutning 😊 Har också bott i 6 olika städer under mitt liv, så rotlösheten är bekant också från hemmaplan… ”Hemma” är där jag har min man har jag kommit fram till, dvs platsen är beroende på hur livet är för stunden.

  2. Fint skrivet, och beskrivet. Jag förstår vad du menar med det där sista. Så känner jag också. Home is where I lay my feet, och där jag känner mig trygg med människorna omkring mig. Jag lovar att leverera fler foton från arkivet 😊 Ha en fin kväll! Kram

  3. Ja du, jag känner igen mig så otroligt väl i det du skriver. Rotlösheten, längtan bort, ibland längtan hem och var är hemma egentligen? Jag har äntligen hittat en lösning som passar mig utmärkt! (För nu hahaha) Är hemma 7 mnd i Sverige, reser 2-3 månader varje år. Sedan jobbar jag resterande tid ”hemma” i Norge. Det har fått mig lugn i själen. Att ständigt ha en nedräkning och en plan. Vetskapen om att snart väntar något annat har fått mig att både leva ännu mer i nuet och inte bli så lätt uttråkad där jag är för stunden. Så får vi se hur länge jag vill hålla på så här, just nu känns det som en perfekt lösning på allt typ! Hoppas du hittar ditt sätt! Kram! Ps! Älskar din blogg!!

  4. Hej Veronica! Ja exakt så. Hemma för mig är så många platser, men främst är det där jag är med personer som jag tycker om 😊 Det låter som en spännande livsstil. Vad jobbar du då med i Norge? Och hur gammal är du? Vore intressant att veta. Jag har en kompis som gör lite samma som du. Hon brukar jobba hela våren, sommaren och hösten och sedan sticka till Kenya över vintern. Fast det finns ju nackdelar såklart. Jag börjar liksom tänka på pension och sådär för jag har inte jobbat i Sverige på så många år. Men det får väl lösa sig på något vis. Tack för din kommentar och för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter. Och vad glad jag blir att du tycker så mycket om bloggen! Ta hand om dig. Kramar <3

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Rulla till toppen