Farewell

Äntligen semester! Eller arbetslöshet. Det beror på hur man ser det. Jag jobbade min sista dag igår (som sagt jobbar jag fyra dagar i juli också men det är mest som en liten parentes mitt i sommarledigheten) och även om jag avslutar mitt arbetskontrakt med lite blandade känslor så ångrar jag inte beslutet att gå vidare. De senaste 10 månaderna har varit lärorika men jag behöver en större utmaning och mer flexibilitet. Faktum är att jag aldrig ångrat ett beslut där jag sagt upp mig eller valt att inte förlänga. Det har alltid varit en väl genomtänkt process där jag litat på magkänslan. Även om jag inte riktigt vet vad jag vill göra sen, så är det så skönt att veta vad jag inte vill göra. Nu har jag provat på att jobba som lärare och fritidspedagog men är helt säker på att det inte är någonting jag vill göra resten av mitt liv.

Innan jag slutade på jobbet fick jag en massa fina presenter från både kollegor och elever (+ föräldrar). Vi som slutade hade en avtackning och fick blommor av ledningen. Jag har haft så bra chefer det här året. Sådana som verkligen bryr sig om sina anställda och visar uppskattning. Jag önskar att alla hade så bra ledare. Av kollegorna fick jag ett par jättefina silverörhängen och ett resekit från Rituals. Anna – klassföreståndaren jag jobbat med sedan november – hade verkligen tänkt till om vad som skulle passa mig när hon valde presenterna.

En av mammorna gav en hel necessär med shampoo och balsam från Maria Nila – otroligt generöst! En annan hade bakat biscotti och så fick jag världens sötaste kort från några av eleverna. Med andra ord så blev det ett riktigt bra avslut.

Sedan var det ju skolavslutning och det var lite som att sluta cirkeln för min del. Jag gick nämligen själv på den skolan i första och andra klass som jag nu jobbat på det här senaste läsåret. Det var en riktigt fin och stämningsfull avslutning som fick mig att tänka hur blödig man som förälder måste bli när ens 6-åring sjunger för fulla muggar efter sitt allra första år i skolan, och när alla sjöng Idas sommarvisa blev jag rörd att jag fick blinka bort en tår. Mest av allt för att det var min farmors favoritsång som jag sjöng på hennes begravning tillsammans med mina syskon och kusiner. Jag blir alltid lite känslosam när jag hör den, trots att det är mer än 20 år sedan jag stod där i kyrkan och försökte sjunga utan att brista ut i storgråt. Även Den blomstertid nu kommer väcker minnen. Det är så fint med alla dessa psalmer som funnits med sedan jag var liten.

Jag tycker att det är fint när vi håller kvar i våra svenska traditioner, men de försvinner tyvärr mer och mer. Det är synd att en stolthet över sitt land och dess flagga ska ses som en kränkning mot de som inte är svenskar i grunden. Man kan hylla Sverige, vara stolt över sin härkomst och ändå välkomna de som flyttar hit. Tycker jag i alla fall.

Innan jag börjar fundera över nästa steg i livet behöver jag fokusera på att komma i fas igen mentalt och varva ner. Till att börja med tänkte jag försöka kurera mig från förkylningen som knockat omkull mitt immunförsvar. Är det inte typiskt att man alltid ska bli förkyld lagom tills man går på semester? Jag får middagsbesök ikväll av en kompis från Paris som är här på jobbresa så jag måste städa lite, och i eftermiddag har jag en tid hos psykologen, men förutom det är planen att vila och dricka mycket vatten.