Det är okej att inte vara perfekt

Vissa arbetsdagar är det ingen idé att ens försöka göra bra ifrån sig. Då får det bli lite halvdant och hursomhelst, för jag är inte en perfekt människa. Det är någonting jag jobbat på länge att förlika mig med. Inte att jag inte är perfekt, utan att det ibland måste få bli okej och inte mer. Förstå att jag inte kan göra mer än det jag har förutsättningar för att åstadkomma. Vissa dagar måste jag vara extra snäll mot mig själv och inte sätta så höga krav, samt acceptera att det jag gör än nog. Annars kommer jag gå in i väggen igen och det har jag mentalt – och ekonomiskt (det är fantastiskt att kunna jobba heltid igen och slippa oroa mig för pengar) – inte råd med.

Förr kunde jag nästan mörka mina misstag och brister av rädsla för att bli dömd eller misstrodd. Jag kämpade så mycket med att hålla en samlad front att det till slut blev mitt fall. Ironin i det är ju nästan skrattretande, eller hur? Om jag inte hade gått till en psykolog och aktivt jobbat med att bygga upp min självkänsla igen så hade jag nog inte kunnat acceptera en dag som denna. För några år sedan hade jag fått ångest och kanske gått in och gråtit på toaletten för att jag känt mig så värdelös. När jag glömmer bort namn, skriver fel på tavlan tio gånger, trött sluddrar någonting obegripligt till en förvirrad kollega eller bara känner att min prestationsnivå ligger på noll. Idag kan jag acceptera att minnet sviker för jag vet varför, skratta åt att jag är disträ, berätta att jag har en trött/dålig dag, göra misstag utan att skämmas för dem och jag får inte ångest för att jag inte orkar göra mitt allra bästa. Jag är så tacksam för det. Självklart går det i vågor och prestationsångesten kryper på ibland men den är hanterbar. Även om jag mådde fruktansvärt dåligt under min depression så skulle jag nog aldrig vilja ha det ogjort. Då hade jag inte haft alla dessa nya förmågor och styrkor.

Kvart i tre gick jag från jobbet och tog bussen till Drottningtorget. Där satte jag mig på Dolce Sicilia och beställde en liten bägare med hasselnötsglass samt en cappuccino och fortsatte jobba lite med att förbereda inför lektionerna för resten av veckan. Ibland är det vad som behövs för att vända en halvbra dag till det bättre, för när jag satt där och blickade ut över torget med solstrålarna som lyste genom trädkronorna kände jag mig lugn och glad igen. Vardagslyx är inte att förringa.

0 reaktioner på ”Det är okej att inte vara perfekt”

  1. Vi har alla dåliga dagar…men vi som lider/lidit av psykisk ohälsa kan tyvärr ta det så mycket hårdare. Är glad att höra att du kommit långt med ditt jobb med dig själv. Det är ett hårt jobb och det ska du vara stolt över. Jag har själv kommit en bra bit på vägen efter min utmattning. Men kan känna igen att inte ta saker så hårt. Som när man gör fel eller glömmer saker som vi alla med utmattning eller depression gör. Kramar till dig.

  2. tack för din ärliga blogg!!! gillar den sjukt mkt just pga sånt här, så strongt o viktigt att våga visa upp även det andra, som skaver. all pepp till dej!

  3. Ja det är det där som är det svåra tyvärr. Jag känner att det är en evig kamp att stå emot tankarna så trycker ner snarare än lyfter upp. Men du verkar också vara en god bit på väg, och dessutom får jag intrycket av att du är en riktigt bra människa med goda värderingar. Sådant gör det lättare att vara stark och tro på sig själv. Kram!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Rulla till toppen