C'est la vie

Comté, praliner, kärlek och omogna bråk

Igår hade jag verkligen inte en bra dag. Någonting jag verkligen hade sett fram emot sket sig totalt och jag kände mig så himla misslyckad. Jag skulle nämligen köra upp och hade peppat mig själv för detta, men när jag väl satt där så kom oron och känslorna tog över. Det kändes typ som att det var en dimma runtom min kropp. Jag glömde bort trafikregler, missade att kolla efter hastighetsskyltar, kunde inte backa runt ett hörn, gjorde fel i en rondell etc etc… Sedan sjönk modet när jag höll på att missa en avfart och de sista 20 minuterna satt jag med gråten i halsen för jag visste att jag skulle kugga. Jag minns inte sist jag körde så dåligt. När vi kom tillbaka och jag parkerat bilen igen, sa han ”ja, tyvärr räckte det inte hela vägen”. Då gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Försökte vara samlad och torkade tårar som envist rann ner för kinden medan han redogjorde för hur det hade gått. Att sitta där och gråta inför en främling var minst sagt jobbigt men han har säkert varit med om värre.

Såklart hade jag gjort det mesta rätt, och det var på grund av osäkerheten som han underkände mig, men just där och då tänkte jag att det var det sämsta jag kört någonsin. Det var helt enkelt inte en bra dag för mig att köra upp, och nästa gång tänker jag inte boka en fredag eftermiddag, om det går att undvikas. Jag var stressad pga jobbet och trött efter en lång vecka, så hamnade jag i rusningstrafik. Och så PMS på det. Sjukt bra timing.

På väg mot bussen ringde jag M och då brast det. Jag var så himla ledsen och besviken på att det gick så fel. Han tröstade och försökte muntra upp mig. På väg hem köpte han med sig en stor bit comté, lagrad i 36 månader – hello there! – samt en låda praliner från Chocolatte. Där och då kände jag mig så himla tacksam och älskad så för en stund glömde jag bort ledsamheten över det misslyckade körprovet.

Idag har vi dock inte vara lika kärleksfulla, utan har nog snarare undrat vad det är för en jäkla idiot vi är ihop med. Ni vet när spänningar från yttre faktorer, trötthet och ouppfyllda förväntningar ställer till det så att någon smäller i en dörr och den andra häver ur sig någonting dumt utan att tänka sig för. Då är det bäst att bara hålla sig på varsin kant ett tag tills det går att prata som två vuxna människor med varandra igen. Men så är det ibland. Man kan ju inte gå runt och vara kär och tycka om varandra 24/7. Framförallt går det inte alltid att bråka som en vuxen, ibland är bråk bara väldigt omogna. Då får man ge sig själv en mental lavett, svälja stoltheten och be om ursäkt. Det är vi trots allt ganska bra på, att säga förlåt vill säga. Sen helt plötsligt så ler han lite sådär lurigt och gulligt, då glömmer jag att han varit en idiot och tycker i stället att han är helt amazing som köper praliner åt mig när jag kuggat på uppkörningen. Han valde de han visste att jag tycker om. Fattades bara en med kaffe, men de var tydligen helt slut.

Nu ska jag äta några av de där pralinerna och börja titta på senaste säsongen av YOU.

Hoppas att du har en fin lördagskväll!

En kommentar

  • Ewe

    Åh nej vad tråkigt att du kuggade. Jag har också precis varit med om en stor besvikelse och vet hur jobbigt det känns, och kan vara svårt att acceptera. Ta hand om dig i helgen och ta nya tag nästa gång 💪

Lämna ett svar till Ewe Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.