Att inte mäkta med allt

De senaste två veckorna har varit något omtumlande med både toppar och dalar. För två lördagar började jag på ett blogginlägg som inte slutfördes.

”Jag sitter på ett tåg som kör förbi skogsdungar, gula rapsfält och små bostadssamhällen om vartannat. I knappt två dygn har jag varit uppe i Rättelöv, strax utanför Hässleholm, hos min kusin och hennes familj. Efter att jag skrev mitt senaste inlägg hände någonting som skakade om min tillvaro, vilket i sin tur ledde till en väldigt ledsen Christine. De senaste fem åren har en trasig och destruktiv familjerelation skapat en stor stress hos mig. Att inte kunna lösa konflikten är en stor sorg som vissa perioder varit svår att bära.”

Det var vad jag mäktade med att skriva just då och sedan har skrivlusten inte riktigt infunnit sig, förrän nu. Ironin i att jag totalt bröt ihop i en liten pöl några timmar efter att jag publicerade den senaste texten är lite komisk såhär i efterhand. Det blev bara för mycket och jag tror att det finns en ledsamhet inom mig som jag behöver tid att vända om till glädje. En ledsamhet över att någon som jag en gång stod väldigt nära numera tagit avstånd. Jag har känt mig så maktlös och frustrerad. Över att inte nå fram och insikten att vi nog inte kommer hitta tillbaka till varandra igen. Det har känts som ett av mitt livs största misslyckanden.

Nu står jag vid ett vägskäl där jag inte riktigt vet vilket steg jag ska ta härnäst. Ska jag öppna Pandoras ask, med ett innehåll jag inte vet om jag just nu klarar av att hantera, eller låta locket ligga på och gå vidare utan något avslut? Jag tror att jag måste fundera lite på det, eller snarare pausa från tankarna och ta fram det en dag när det inte riskerar att skapa en lika stor emotionell åverkan som sist.

På detta ämne, så har jag börjat i KBT hos en ny psykolog. Vi har haft två samtal hittills så jag vet inte riktigt om det kommer vara till hjälp eller inte, men det är skönt att ha tagit steget. Om jag inte ska dö i förtid av cancer eller någon annan stressrelaterad sjukdom, måste jag lära mig att hitta en harmoni i mitt psykiska mående.

De dagarna uppe hos min kusin med familj var i alla fall väldigt fina. M var sjuk och dessutom överjobbad, så ingen av oss kunde riktigt vara där för den andra. Jag behövde sällskap och han behövde space. Då är det bättre att ge varandra utrymme. Jag fick en chans att bara vara men i sällskap av personer jag kan vara mig själv med. Det gav mig energi och kraft.

I övrigt har jag försökt njuta av våren, läsa, röra mig ute bland träd och buskar, lukta på blommor och inte glömma solskyddsfaktorn. Vädret har som bekant varit något opålitligt och som vanligt ett hett samtalsämne, men en hel del solsken har Malmö fått. Nu ser jag faktiskt fram emot några dagars regn och lägre temperaturer för då kan jag ägna mig åt allt som jag vill fixa med i hemmet men länge skjutit upp. Dessutom har jag varit lite krasslig sedan helgen. Vi var i stugan fredag till söndag och jag gick mest omkring och huttrade, sen när vi kom hem svullnade två lymfkörtlar upp i nacken (trodde först att jag hade fått cancer, såklart #hypokondrikern) så någon slags infektion har det varit. Idag har jag vilat och sett på femte säsongen av You. Nu blev jag faktiskt sugen på att se ytterligare ett avsnitt. Får bli så innan det är dags att sova.

Kram på er fina läsare/människor! <3