Psykisk ohälsa,  Tankar & Funderingar

Om prestationsångest och att ta ett steg i taget

Jag har inte alls känt mig på topp senaste tiden. Det är som att ozonskiktet jag byggt upp för att ta mig ur depressionen börjat tunnas ut. Vissa ord och händelser fastnar i minnesbalken och sedan går det inte att skaka bort det. Jag hakar upp mig på saker folk säger, eller sådant jag själv säger och sedan får jag ångest. Då blir jag osäker och tvivlar på mig själv. Det är en ond cirkel för det leder i sin tur till att jag inte ser helt klart när det kommer till mitt egenvärde. Prestationsångesten ligger alltid där i bakgrunden och pyser. Ibland känns det som att jag inte ens vet vad som är normalt och inte normalt när det kommer till mina egna krav på mig själv. Som igår när jag blev bokad på morgonen till att jobba på en skola. Jag skrev till dem klockan 07.15 att jag inte skulle hinna till klockan åtta. När jag sedan gick ut ur lägenheten 07.55 visade det sig att bussen jag hade tänkt ta var försenad. När den väl kom så körde den bara förbi (hatar kollektivtrafiken!) och sedan var såklart nästa buss försenad också. Jag skämdes över att bli så sen och var tvungen att sms:a skolan och säga att det skulle ta ytterligare tid. Jag försökte ringa taxi men det gick inte ens att komma fram (det ösregnade såklart också) och till slut kom bussen. Egentligen är det fullt rimligt att jag inte kunde klä på mig, äta frukost utan att stressa, åka buss i 20 minuter och hinna till skolan på 40 minuter. Ändå fick jag så ont i magen när jag stod där och väntade på bussen och tänkte att “Åh vad ska de tycka när jag tar så lång tid på mig att komma dit?”, när de egentligen bara var glada över att få dit en vikarie i sista stund.

Det är det här jag ständigt måste jobba på; att inte ha så jäkla höga krav på mig själv. Att inte sträva efter att vara “duktiga flickan” utan att faktiskt ta det lite lugnt ibland. Prestationsångesten och det faktum att jag inte känt mig särskilt stark mentalt de senaste månaderna går säkert hand i hand. Det märks väl när jag ska ta beslut för jag är så rädd för att ta fel beslut att det ibland känns som ett omöjligt uppdrag.

Dessutom har jag märkt att jag mår sämre när jag tillbringar mycket tid på sociala medier. Jag ser allt som alla andra orkar göra, alla resor folk åker på, alla fantastiska relationer de har, hur de har ett jobb som samtidigt är deras passion och hur ambitiösa de är. Mitt i allt får jag för mig att det är så på riktigt och glömmer att det är en låtsasvärld där folk strör regnbågsströssel över sina annars helt vanliga liv. Jag gör ju samma sak helt omedvetet. Även om jag aldrig lägger upp någonting som inte stämmer för den stunden så finns det säkert någon som tror att mitt liv är helt bekymmersfritt när de ser min Instagram. Jag har träffat på folk som tror att jag lever ett glidarliv och bara reser runt överallt varje månad, äter kakor, shoppar och har hundratals vänner. Det är så lite på sociala medier som egentligen stämmer överens med livet vi lever.

Jag har kommit väldigt långt med tanke på var jag befann mig för mindre än ett år sedan men jag måste även inse att det tar tid, och att jag måste ge mig själv den tiden. Att jag vissa gånger “tappar talförmågan” och har väldigt låg toleransnivå i stressade situationer är ett varningstecken som jag måste lyssna till. Även om det känns jobbigt att känna som att jag hela tiden måste köra med foten på bromspedalen.

För att mota bort ångesten som lurat i mage och bröst den här veckan så tog jag mig till gymmet igår efter jobbet. Det var skönt att träna för efteråt kunde jag ändå känna stolthet över att jag gått dit. Jag vet ju hur bra det är för den mentala styrkan och jag hoppas att det kommer hjälpa mig att sova bättre. Till middag lagade jag pasta med zucchini och svamp efter det här receptet och la mig tidigt. Idag jobbar jag till klockan två, sedan är jag ledig i fem dagar. Då ska jag passa på att vila mycket och ta dagarna som de kommer för det är nog precis vad jag behöver just nu. Plus att jag ser fram emot att träffa vänner och familj, läsa ur mina kursböcker, äta glass, njuta av långa frukostar, dricka kaffe på något mysigt kafé och tillbringa mycket tid i solen. Det ska nog göra så att jag får rätsida på saker och ting.

Just nu saknar jag dessa små gullungar. Jag älskar mina två små brorsbarn och det är inte mycket som ger mer glädje eller kärlek än de två. Finaste, roligaste och sötaste som skitungar som finns. Det bästa är ju att jag bara kan lämna tillbaka dem sen och återgå till mitt lugna singelliv, hehe.

Här är förresten några un seen photos från i påskas när vi åt middag hela familjen. Alltså mammas gest är så himla mamma. De är ändå ganska fina de där personerna. Även om de ibland är lite irriterande och trycker på mina känsliga knappar.

“Keshtin och Sally busa”, sa hon och skrattade så att snoret flög åt alla håll när vi gömde oss under en filt för Julia. Och sedan Melvin som har världens mysigaste kramar <3

Finaste systern man kan ha.

Det märks vem som är äldsta syskonet eller? Min bror är typ världens bästa pappa till de där två. Jag är så stolt över mina syskon för att personerna som de blivit.

0

0 kommentarer

  • FlyingDryden

    Spot on på sociala medier, även om jag själv kanske bidrar en del till det. Men för min del har jag kommit fram till att jag förmodligen ägnar alldeles för mycket tid åt att bara planlöst scrolla igenom det, framförallt Insta-flödet. Till vilken nytta? Jag är väldigt nära att bara ta en lång paus från den tjänsten, för den ger verkligen ingenting tillbaka just nu. Den bara tar. Tid. Energi. Och inte heller jag mår bra av att se allas “perfekta” tillvaro, när man dessutom känner till bakgrunden.

    Blä. Det är så jag känner just nu.

  • christinesstories

    Ja jag läste precis ditt inlägg. Det kanske är det vi borde göra? Bara ta en paus. Igår när jag träffade en kompis för ett glas ute så låg mobilen i väskan hela kvällen. Jag kände mig så lugn och brydde mig inte ett dugg om sociala medier. Men att tillbringa mycket tid på sociala medier hör nog ihop med att inte riktigt känna sig tillfreds med tillvaron, tror du inte? Vare sig det är en stressig period eller känsla av att inte riktigt räcka till så är det nog ett varningstecken om vi inte riktigt kan vara närvarande i stunden. Så känner i alla fall jag. När jag är glad och har saker att sysselsätta mig med så kan jag glömma bort mobilen i flera timmar.

  • FlyingDryden

    Ja, det är väl en verklighetsflykt kan jag tänka, som många andra saker. Och jag kan förstå det. Delvis. Man måste inte vara produktiv hela tiden heller utan bara tillåta sig själv att slappna av ibland. Frågan är bara om Instagram är rätt kanal för det. Jag försöker bli bättre på att lägga bort mobilen när jag ska göra andra saker. Ska nog börja med det även på jobbet tror jag. Finns få saker som slår ett riktigt bra flow i arbetet faktiskt. Tillfredställelsen efteråt! 😊

    Mer “glömma bort mobilen” åt folket med andra ord!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *