En dag i en lärarvikaries liv

Den här dagen har varit ganska påfrestande. Egentligen har jag varit på bra humör men blev riktigt trött efter en dag med elever som verkligen testade mitt tålamod. Den här veckan jobbar jag på en skola i Rosengård där det går många barn med diverse svårigheter. Vi snackar om ungar som upplevt trauma och/eller lever under trassliga familjeförhållanden. Malmö är tyvärr, till stor del, en ganska segregerad stad. Tänk dig en skolklass där hälften nyligen kommit till Sverige och knappt kan svenska, med minst fyra bråkiga elever och lika många som ligger på en nivå som är likvärdig med två år yngre elever. Plus den där stackars förvirrade flickan som bara pratar italienska och albanska, som borde gå i en förberedande klass. Jag lyckas kommunicera någorlunda med hjälp av mina bristande italienska språkkunskaper samt google translate, men jag hinner inte hjälpa henne OCH alla de andra som behöver hjälp var tredje minut.

Skrik, gnäll, spring hit och dit, någon som tycker att jag är ”kaxig” (haha), två stycken som börjar slåss och några som skriker ut ”håll käften, jag ska döda dig”. Sedan har vi elevassistenten som är på möte hela förmiddagen och sedan kommer dit för att berätta att han ska på rast, och så en inställd musiklektion som ledde till ännu mer improvisation från min sida. Jag vet liksom inte hur jag ska tackla det hela. Vid ett tillfälle stod jag bara där mitt i klassrummet och tänkte: ”Vad fan gör jag här?!”. Oftast tycker jag att utmaningen är rolig, men det här är ganska extremt. Ibland undrar jag vad skolorna egentligen tänker när de bokar en ny vikarie för en klass som skulle behöva en speciallärare, fritidspedagog och typ tre elevassistenter. Jag känner som att jag sträcker mig åt alla håll men ändå blir ingenting så som jag tänkt.

Det är så himla orättvist mot de elever som är smarta, flitiga och gör det som de ska. För att inte tala om alla de elever som är oroliga och behöver extra hjälp men som inte får det. Jag blir så förbannad på att vissa skolor endast har svenskfödda elever medan det i andra skolor endast finns klasser med första generationen invandrarbarn och nyanlända. Hur ska dessa barn ens bli acklimatiserade i det svenska samhället? Vem ska hjälpa dem med deras svenskläxa när de inte har någon i sin familje- och vänskapskrets som pratar svenska? Det blir som en egen liten verklighet utanför den svenska normen. Vi och dem. Det är så fel. Samtidigt är jag så tacksam för att jag får vara en del av det och faktiskt kan påverka deras framtid på ett positivt vis.

Förhoppningsvis blir det dessutom en lugnare arbetsdag i morgon. Jag sa i alla fall till dem att det var lite för mycket för mig att hantera men tyvärr är det nog en resursfråga och att det varit för många vikarier i omlopp. Nu ska jag packa ihop mina grejer och åka bort till universitetet. Jag tänkte försöka hinna läsa några kapitel ur mina kursböcker innan kursen börjar.