C'est la vie

Tacksamhet

En gammal och suddig bild från julafton 2011.

 

Jag grät nyss en liten tår. Inte för att jag var ledsen, utan för att jag fick en sådan stark känsla av kärlek och tacksamhet. För första gången på flera veckor kände jag en strimma av hopp och lycka. Trots allting som hänt under hösten och sjukskrivningen så är jag lyckligt lottad. Jag bor i ett land där jag känner mig trygg och fri, alla mina nära och kära är friska, jag har helt otroligt omtänksamma människor omkring mig och en mysig lägenhet med en varm säng att sova i. Dessutom är det så himla fint att både älska och känna sig älskad. Och det gör jag.

 

Igår flyttade dessutom syrran hit från Köpenhamn och jag är så himla glad. För första gången på fem år bor vi i samma stad samtidigt. Idag hade vi en heldag med fika, lunch och julklappsletande. Det känns så himla lyxigt att vi kan cykla hem till varandra närsomhelst, äta spontana middagar ihop och dessutom få fira jul tillsammans, något som vi inte fick göra förra året eftersom att hon inte kunde komma hem från London då. Tyvärr fick jag inte tag på alla julklapparna idag så jag måste ta mig in till stan även i morgon, men jag ska försöka att åka in tidigt så att jag slipper rusningen på eftermiddagen.

 

Nu ska jag äta lite middag och sedan gå de 500 metrarna hem till Stina så vi hinner umgås lite innan hon åker upp till Värmland för att fira jul. 

 

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *