C'est la vie

Only time can tell

Om jag ska vara ärlig så har jag saknat att blogga. Det skrämmer mig lite för att vara ärlig. Är det som en drog som man måste vänja sig av vid? Ett missbruk. Kommer jag sitta där när jag är 45 år och ta foton på min frukost och skriva om senaste filmen jag såg på bio? Bara tiden kan utvisa.
Men till saken då. Jag tycker ju så mycket om att skriva. Det är som terapi för mig. Även om jag inte skriver allt här i bloggen som jag skulle säga till en psykolog, så känner jag att jag mår bättre av det.

Idag har Madde varit hos mig och vi satt i fyra timmar utan att komma fram till en bra lösning på vårt problem. Nämligen ett arbete i ekonomi där vi ska analysera ett företag och argumentera med hjälp av balansräkning och likvida medel om det är något att satsa på. Ja ni hör ju själva hur roligt det låter. Men vi åt däremot kakor, drack te, pratade om Foki’s bloggposer och annat ovettigt.

Nu ska jag krypa ner under täcket och titta på Solsidan innan jag somnar. Förhoppningsvis går det bättre än föregående natt. Jag somnade halv fem i morse… Magkatarr.

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *