Om ensamhet, minnen, mojitos och vänskap

Så passerade ännu en helg i livet. Den har varit ganska lugn, vilket helgerna för det mesta är dessa tider. Jag tillbringar mycket tid hemma men även med vänner. Hör och häpna, men med de flesta kramas jag. Såklart skulle jag inte göra det om jag kände mig sjuk, eller med de som har influensaliknande symptom. Det är fortfarande viktigt att inte ta onödiga risker, men om jag ska vara ärlig så förstår jag inte hur folk klarar av att helt och hållet distansera sig och ta avstånd från fysisk kontakt. Om det går för många dagar utan att jag får ta del av den där värmen och tryggheten som en kram ger märker jag att jag börjar längta efter det. Jag minns tiden i Kapstaden när jag mådde som sämst och det enda jag ville ha var en kram från min syster eller kusin. En av de som står en allra närmast som omfamnar en med värme och kärlek. Jag hade vänner där med som gav både omtanke och kramar men det är någonting speciellt med de som känner en utan och innan.

I lördags kväll kände jag mig ensam så även om det fanns en del av mig som inte orkade lämna hemmets trygga vrå, så cyklade jag ändå hem till Louise där även Marcel befann sig. Jag fick två varma kramar och sedan satt vi och diskuterade vetenskapliga teorier hela kvällen.

Jag är såklart inte ensam, utan det är PMS som spökar (tror jag för jag slutade nyligen med minipillren jag gick på i fem månader men de flesta tecken visar på att mensen ska komma i dagarna) och den där längtan jag ibland känner efter kärlek. Kärlek-kärlek då vill säga. En speciell person som håller om mig när jag ska sova och stryker bort hårstrån som fastnar i en tår på kinden när jag gråter. Någon att sitta tätt intill och ge ömsinta pussar på mjuka läppar. En person som skrattar åt mina skämt och lagar mat åt mig. Gärna någon som tycker om att ta disken också men det kan få vara en bonus till de andra viktigare kriterierna.

Fast så vet jag ju att jag inte är ensam egentligen. I lördags bjöd Daniela mig på fish tacos på Casual och så fick jag ett sms från min kompis Serge i Kapstaden som undrade hur jag hade det. Sådant är viktigt att tänka på. Alla små stunder när någon tänker på en som egentligen är både stort och betydelsefullt. Han och jag var house mates ett tag i Mowbray och när han var mellan två boenden fick han sova i den andra sängen i mitt rum. Fast vi pratade än vi faktiskt sov för varje gång vi sagt ”okej nu måste vi sova”, så började någon prata igen och sedan låg vi och skrattade tills vi fick ont i magen. Fina minnen såhär tre år senare.

Jag och Serge på någon mojitobar på Long Street i januari 2017. Killen till höger vet jag inte vem det är dock.

Samma kväll ihop med Jenny, som också var svenska, och Brad som är sydafrikan. Serge kommer från Congo men hade pluggat i Kapstaden. Det känns nästan som ett annat liv nu! Trots att tiden där nere inte riktigt blev som jag hade tänkt mig så var det ändå en oförglömlig tid som jag värderar högt.

Det var förresten den här mojitobaren kom jag på nu. Drygt 25 kronor kostade en drink under Happy Hour. Lite annat än de 140-kronorna man får betala för en mojito här i Svealand. Lägg till sex månaders sommar. Jo jag vet, jag borde stannat där.

Söndagen sprang iväg från mig. Jag vaknade klockan halv tio och helt plötsligt var det sen eftermiddag och jag hade glömt bort att laga lunch. Det hade nog mest att göra med att Louise ville att jag skulle läsa genom hennes essä i arkitekturhistoria och jag blev så carried away av upphetsning (den icke-sexuella versionen alltså) när jag gavs fria tyglar att dissikera en text helt fritt. När jag satt där och flyttade om meningar och brainstormade synonymer mellan de olika hjärnhalvorna så insåg jag hur mycket jag älskar det skrivna språket. Jag njuter lika mycket av att formulera meningar som en modeinfluencer njuter av att gå in i Chanel-butiken. Förutom det ovan nämnda så innebar helgen mycket vila, solande genom fönstret, gröt med färska bär från Polen och en hel del promenerande.

Nu har jag skrivit ett långt inlägg om allt och ingenting, men vill verkligen komma ut och njuta av den här soliga vårdagen innan även den springer iväg från mig.

Vi hörs senare!