C'est la vie

Mitt hjärta i din hand

När jag och Christophe skulle åka till flygbussen jag skulle ta för att åka till Orly, så började vi tjafsa om vilken metrouppgång som var bäst att ta vid Etoile. Båda är ganska envisa och vill gärna ha rätt. Vilket nästan gjorde att vi blev ovänner. Så himla dumt. Det var ju inte så allvarligt dock och när jag gick på flygbussen och vi pussats tusen gånger, så hade jag ett leende på läpparna. Väl på bussen när jag såg honom gå bort mot metron, så kom tårarna. Plötsligt insåg jag att han var borta och att jag inte skulle träffa honom igen. Det skulle dröja flera veckor. Ännu en gång.

Så dumt att haka upp sig på småsaker när man bara kan älska varandra och vara snälla mot varandra.
Jag önskar att han var här nu och kunde säga som han brukar när jag är ledsen eller orolig:
Allt kommer ordna sig, stressa inte chéri utan ta ett djupt andetag och tänk positivt. Sen ge mig en öm puss och hålla om mig tills jag somnar.

För han är världens finaste och även om han ibland går mig på nerverna(haha det är nog vice versa där), så älskar jag honom precis som han är.

Det är tufft att ställa om från att ha sovit med någon bredvid varje dag i en månad till att somna ensam. Tårarna tar aldrig slut och jag vill inte gå och lägga mig. Vilket innebär att jag kommer komma med svullna ögon och trött till skolan i morgon bitti.
Nu ska jag hur som helst försöka sova och försöka tänka på bra saker. Sådant att se framemot. Och det finns faktiskt några sådana saker. Att se framemot då alltså.

God natt.

0

0 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *