Psykisk ohälsa,  Tankar & Funderingar

Att ta sig ur en depression och börja älska sig själv

För drygt två år sedan befann jag mig i en djup depression till följd av utbrändhet. Jag gillar inte det där begreppet egentligen; utbrändhet. Det är så diffust och missbrukat. Vad är egentligen utbrändhet? Är det att du inte klarar av att komma upp ur sängen på morgonen? Är det stressen som bryter ner din fysiska hälsa? Är det utmattning som kan botas med en två veckor lång semester?

För min del var det nog på grund av en naggad självkänsla och inre stress som pågick så länge att jag bit för bit bröts ner tills det inte fanns mycket kvar av den Christine som jag kunde känna igen. Ett påfrestande Paris-liv och en chef som tryckte ner mig till skorna. Prestationsångest, orimliga arbetskrav och flera timmars pendling under ett års tid. En “flykt” ner till andra sidan jordklotet där en otrygg livs- och arbetssituation väntade. Återvända hem till ovissheten och känslan av misslyckande. Relationer som tog slut utan förklaring. Det blev för mycket helt enkelt.

Såhär i efterhand – trots att det var den värsta tiden i mitt liv – hade jag inte velat ha det ogjort för det jag gått genom de senaste åren har lett mig till den person jag är nu. Lite tryggare i mig själv, betydligt mer ödmjuk och med tre lager tjockare skinn på näsan. Jag vågar stå upp för mig själv och andra på ett helt annat sätt. För första gången på väldigt länge tycker jag ganska bra om den personen jag är nu. Det är till och med så att jag älskar mig själv nio av tio dagar. För 2,5 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle komma dit. Medicinen är nog en bidragande faktor och två omgångar terapi (med en grymt bra psykolog!) är troligtvis också ett dragplåster, men om jag inte hade jobbat aktivt med att ändra mitt sätt att tänka om mig själv och bryta dåliga vanor så hade jag nog inte kommit hit.

I veckan kom jag att tänka på något. Jag har börjat återgå till den där personen jag var för några år sedan. Mitt självförtroende är starkare och självkänslan högre. Bara det faktum att jag kunnat besöka Malmöfestivalen fyra av sju dagar och gå på lika många konserter är ett stort framsteg. För 2,5 år sedan hade en folksamling och hög musik gett mig en panikattack och för ett år sedan hade jag drabbats av social baksmälla och tvingas tillbringa två dygn i tyst ensamhet. Jag blir fortfarande trött av för många sociala aktiviteter och behöver vila mellan varven, men jag märker verkligen skillnad på min energinivå jämfört med innan. Jag bryr mig inte alls lika mycket om vad folk som inte känner mig tycker och tänker om mina livsval eller prioriteringar. De som inte vet någonting om vad jag gått igenom behöver jag inte lyssna på. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp. Vara snäll mot mig själv och registrera det positiva snarare än det negativa. Påminna mig själv om det jag gör som är bra och nöta in det i minnesbanken. Lägga in det där på ett sparkonto som hela tiden fylls på med nya, bra tankar om mig själv. Aldrig låna utan att lämna tillbaka. Tyvärr kan jag inte säga likadant om mitt ekonomiska sparkonto men det är en annan femma.

“Du mår egentligen för bra för att komma till mig”, sa min psykolog igår och gav mig en hemläxa. Rutiner. Jag satt uppe sent igår och läste olika jobbannonser (jag har sparat några som jag ska söka!) så att jag även vaknade sent idag, men det var ju åtminstone “for a good cause”, om jag nu ska försöka hitta någonting positivt med att lägga mig halv två en torsdag natt. Igår fick jag däremot en massa tips och råd av en vän för hur jag ska hitta de där rutinerna och nå mina mål. Jag känner mig ganska hoppfull ändå för jag vet ju nu att jag klarar det mesta även om det kan verka riktigt jäkla svårt eller jobbigt. Allt går om man bara vill.

Om två timmar ska jag hem till en kompis för cava och kaffe på balkongen så innan dess måste jag se till att göra lite nytta. Vika tvätt, diska, ringa myndigheter och äta lunch. Lite musik och dans gör alltid sådant lite roligare att ta sig an.

Ha en riktigt fin fredag min kära vänner. Tack för att ni finns där med era kloka ord och er omtänksamhet, eller bara läser och kanske inspireras. Det betyder verkligen mycket för mig. Det är därför jag skriver. KRAM!

Kapstaden mars 2016, i en vacker omgivning men med ett trasigt inre.

0

0 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *