Tankar & Funderingar

Till vilket pris?

Vilken dag jag hade igår alltså. En sådan där typisk arbetsdag som skulle ha fått vilken parisare som helst att argt gorma ”putain de merde, fait chier!”. Översättningen till det låter jag google translate ta hand om så att inte Nouw blockerar mig på grund av fult språk.

Nu kommer ett långt inlägg för jag behöver skriva av mig. Just so you guys know.
Först det första så jobbade jag i en riktigt besvärlig klass där bara några få elever faktiskt lyssnade, satt tysta och gjorde det de skulle. Redan efter tjugo minuter tittade jag desperat på klockan och undrade när den skulle slå om till 13.50 så att jag skulle kunna gå hem. Då hade fritidspedagogen – som hon uttryckte det – ”låtit dem leka av sig” = härja fritt som vilda djur. Hon tyckte att det var bättre med anarki än att faktiskt låta dem lära sig någonting. Eh, what? Jag trodde att de gick i skolan. En ungjä… hrm… jag menar en elev vred min arm halvt ur led och skrek (läs: vrålade) på mig ungefär fem gånger för att jag bad honom sitta på sin plats. En annan sprang omkring och smällde i dörrar, skrek ”du ska bli *******!” medan hon flinade och hånskrattade (räkna stjärnorna och använd er snuskiga fantasi… det är ett verb och ett väldigt grovt sådant – ungen är för övrigt 7 år) eller pratade till mig som om hon tonåring och jag hennes jobbiga morsa. Sedan var det lite mobbning till höger och vänster, favorisering från FP för att hon uppenbarligen tycker bättre om vissa barn än andra, pennor som kastades på mig, skrik och olydnad. Ska jag fortsätta eller börjar ni få ont i huvudet?

Jag är så himla trött på att de bokar vikarier till jobbiga skolklasser utan att förvarna innan. Fast det är klart; då skulle de nog inte ens komma. Jag fick höra att en vikarie tydligen bara hade släppt allt och lämnat under en lektion i förra veckan. I am not surprised. Det sorgliga är att flera av dessa ungar blev besvikna när de fick höra att jag inte skulle vara där på fredagen, trots att jag var betydligt hårdare än fritidspedagogen. Troligtvis saknar de någon som faktiskt bryr sig om dem nog mycket för att säga ifrån när de inte sköter sig. När jag sedan äntligen kunde gå hem, en kvart efter att jag faktiskt skulle sluta, så kände jag att det var en nödvändighet att prata med biträdande rektorn för att berätta om allt som hänt under dagen. Hon var åtminstone förstående och verkade bry sig, om det leder till en förbättring kanske jag aldrig blir varse. På väg till bussen inser jag att jag har glömt mina solglasögon i klassrummet och börjar gå tillbaka. Helt plötsligt känns det som att jag får en sten kastad i huvudet. Det gör så himla ont och jag skriker ”AJ!” av ren reflex. Tittar mig om och ser tre högstadiekillar som skrattar åt mig. Frågar om de kastat någonting på mig och de låtsas som ingenting medan de flinar åt varandra. Det var droppen för mig. Jag kände mig så himla förnedrad och uppgiven. Jag ville bara skrika till dem ”TROR NI ATT DETTA ÄR VAD JAG BEHÖVER EFTER DENNA JÄVLA DAGEN ERA SKITUNGAR?!”. I stället går jag snopet vidare med gråten i halsen. Jag såg ju inget och kan inte vara säker på att de kastade något. Jag skyndar mig bort till den andra byggnaden medan jag gör allt jag kan för att blinka bort tårarna. Solglasögonen ligger på fönsterbrädet och så fort jag sätter på mig dem börjar jag storböla. Åter igen går jag mot busshållplatsen och när jag passerar de där killarna så är det någon som ännu en gång kastar någonting, denna gång ut från skolgården. Jag ser hur de tittar åt mitt håll och blir så förbannad att jag demonstrativt torkar bort tårarna som de mörka solglasögonen gömmer, går sedan emot dem och frågar vad de håller på med. Då kommer en annan vikarie som berättar att de kastar bark på folk och går i 7B.

Nu kan jag inte riktigt bestämma mig för om jag är arg eller ledsen, men det är nog en salig blandning av de två tillsammans med frustration och trötthet. Jag klampar upp till rektorsexpeditionen igen, osäker på vad jag faktiskt vill göra för jag vet ju inte ens namnen på dessa killarna och har inget bevis. Jag vet bara att jag inte tänker tolerera att bli behandlad på det viset (min dramatiska ådra förstärks troligtvis i denna stund av mitt heta temperament). Knackar på kansliet och brister ut i en gråtfest inför den stackars förvirrade administratören. Mellan snyftningarna lyckas jag få fram vad som har hänt både nyss och hela dagen och hon antecknar medan hon föreslår att jag kan vara i en annan klass nästa vecka då jag är bokad igen, samt lovar mig att förlänga tiden. Halv tre kom jag slutligen därifrån, 40 minuter efter att jag borde slutat jobbet. Jag beslöt mig för att följa min plan att gå till gymmet och när jag ser mig i spegeln inne på Sats så upptäcker jag att jag har ett blodigt sår i hårbotten.

Blodig skalle och flottigt hår, men mentalt lite starkare efter en timmes träning.

Det är dagar som den här som jag undrar om det faktiskt är värt det. När stressen från gapiga, obstinata, curlade och uppkäftiga ungar ger mig ångest. När jag får ett blodigt sår för att jag går över en skolgård. När en elev drämmer en snöboll i ansiktet på mig, skrattar och sedan får ”leka av sig” i stället för att disciplineras. När jag går och lägger mig med ögon som tjuter för att ljudnivån är så hög att min hörsel tar skada. När jag går hem gråtandes från jobbet. När jag nästan får en panikångestattack för att jag ska vara ”musiklärare” åt tre klasser där inte en enda elev lyssnar eller slutar spela trummor. När jag måste hoppa mellan olika klasser, inte får någon planering, inte får ett schema och inte har det blekaste vad tusan jag ska göra. När en lärare undrar om jag läst planeringen som jag fick fem minuter innan jag skulle börja lektionen. När jag blir bokad som barnskötare men egentligen ska vara lärare och inte får betalt för det. När jag får ta emot slag och sparkar. När lärare inte vågar disciplinera eleverna av rädsla för att ta emot klagomål och hotelser från föräldrar för att deras barn inte talar sanning. När föräldrar curlar sina ungar så att de blir socialt missanpassade och förväntar sig att lärarna ska uppfostra deras barn. När jag tvingas jobba mindre än ekonomin tillåter för att inte bli utbränd igen.

Allt det där är jag så förbannat trött på. Samtidigt finns det dagar då det inte alls känns såhär. När jag lämnar jobbet full av energi. En sådan dag hade jag i tisdags. Då kändes det så himla bra och roligt. Frågan är om de bra dagarna väger upp de dåliga. Tålamodet tänjs hela tiden ut, men till vilket pris? Var går gränsen? Jag vet inte om jag vill ta reda på det. 

0 kommentarer

  • teruko

    Det var verkligen en vidrig skildring. Hur är denna klass med sin ordinarie lärare? Likadan? Och fritidspedagogens roll? Det låter mer som att barnen släppts vind för våg p g a oförmåga att leda dem. Uppenbarligen behövs andra resurser och fler vuxna tillsammans under lektionstid för att styra sånt här i rätt riktning. Vad är du anställd som? Lärarassistent eller vikarie?
    Hoppas det gått att identifiera dem som kastade bark på dig så att du t o m får ett sår !! Det känns ju inte som ett ”vanligt busstreck” utan helt destruktivt. För dig men även för barnen själva.
    Stor styrkekram.

  • Madeleine

    Näe usch, vad arg jag blir! Vidrigt är verkligen rätt ord. Jag var själv lärarvikarie under en kort tid för flera år sedan och igenkänningsfaktorn är allt för hög gällande att skolan inte kan/vill ta tag i problemen. För jag förstår precis vad du menar med att andra dagar kan vara fantastiska. Så otroligt tråkigt att det ska behöva vara så här.

  • 1plus1blir3

    så sjukt att det bara får gå till så! jag minns när hag gick i skolan (slutade 9, 2004) och då var det fortfarande okej, ni verkar det ju spårat totalt!! läskigt när en 7 åring använder sig av så räliga ord till en lärare, hur kan respekten försvunnit från ett BARN, även om en tonåring inte bör använda sig av det till lärare så är mer accepterar kanske i den åldern,, men sju?! du verkar ju iaf göra ett fint jobb ändå! du behövs!

  • christinesstories

    Nja de verkar vara lite lugnare med klassläraren men det är nog bara hon som verkligen sätter gränser. Jag fick nästan panik på fritidspedagogen som inte hade någon pli alls på dem, och inte verkade vilja ha det heller. Jag skulle vara vikarie för läraren men fritidspersonalen tyckte att det var bättre att jag var med som resurs. Jo fast jag har inte ens orkat ta det vidare. Ska jobba där på onsdag igen och tänkte då prata med dem om det. Tog en bild och där står det datum också. Vi får se vad som sker av det. Tack för din kommentar <3 Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.