C'est la vie

Sometimes love doesn’t last forever

 

 

Det är väl egentligen ingen idé längre att jag låtsas som ingenting har hänt. Förmodligen har många av er redan misstänkt det då jag inte skrivit så mycket om mitt förhållande i bloggen, och inte heller spenderat så mycket tid med personen som jag delat mitt liv med de senaste fyra åren. Sedan ett tag har min livssituation förändrats och jag började det nya året som singel. Efter fyra år fick jag lägga alla korten på bordet, både för mig själv och honom, och inse att det inte gick längre. Vi har kämpat för att få det att fungera, men skillnaderna mellan oss blev för påtagliga. Det är svårt som svensk tjej att vara tillsammans med en fransman. I alla fall då man är på så olika platser i livet och inte delar samma livserfarenheter och syn på hur vi vill att livet ska se ut. Jag insåg till slut att jag inte kan se en framtid med oss tillsammans där vi båda är lyckliga. Inte just nu i alla fall. Jag behövde mer än han var villig att ge. Jag förtjänar någon som kan satsa 100 % och som är mogen nog att göra det nu, och inte om 10 år. 

 

Så nu försöker jag få rätsida på saker och ting. Vänja mig vid ett nytt kapitel i mitt liv. Ena dagen tänker jag ”jag klarar det här, jag har varit med om värre”, andra dagen har jag lust att säga upp mig från jobbet, packa mina väskor och flytta hem till Sverige. Hem till trygghet och familjen. Samtidigt vill jag inte fly, utan faktiskt klara det här på egen hand. Jag har gått genom värre saker. Livskriser, uppbrott (det tog mig nog nästan ett år att komma över mitt ex helt), depression, svek, föräldrars skilsmässa… Jag kommer klara det här också och jag kommer vara stolt över mig själv när jag gjort det. Till min hjälp har jag en helt underbar familj, även om de endast finns där på distans, samt mina fantastiska vänner. Både på håll och nära intill. Jag är så tacksam för det.

 

Dessutom har jag mig själv. Min bästa vän, som jag måste börja lita på lite mer. Det är det sant som de säger: ”Det som inte dödar en, gör en starkare”. Jag bara hoppas att jag hittar den där styrkan snart för jag tror att jag behöver ordna det här och inte lägga benen på ryggen. Om jag en dag ska avsluta med Paris, så vill jag göra det på rätt sätt. Jag vill att vi ska skiljas åt som vänner. Samma sak gäller med den personen som en gång var min stora kärlek. 

 

 

 
0

0 kommentarer

  • Nasha

    Hej! Tråkigt med ditt förhållande. Du klarar absolut det här, relationer lär en jättemycket men som du skriver varar inte alla ( långt ifrån alla faktiskt) ett helt liv. Lycka till med att bli en lycklig singel! 😊

  • Magdalena

    Håller med oavstående kommentar från Marie Bergaman. Starkt gjort av dig att inse ditt eget värde…Och att du förtjänar vara lycklig. Båda ska vara lyckliga i förhållandet. Det är svårt det där. Att hitta rätt. Men tycker inte man ska behöva nöja sig med mindre än vad man vill ha…Då blir man kanske inte så lycklig som man hade kunnat vara. Du kommer säkert hitta din drömprins så småningom som ger dig det du vill och som det känns bra med.

  • Laila

    Känner dig inte alls, förutom genom din blogg (som jag tackar för att du fortsätter med), men känner verkligen med dig. Det är så svårt att få två personer att fungera ihop, men samtidigt kan man inte kompromissa ihjäl sig. Så jag tycker du är stark som vågar bryta upp och gå vidare. Kämpa på! Och kom ihåg – du bor i världens mest underbara stad och snart är våren på väg!!! MVH Laila

  • Jenny

    Jag har varit där. Och jag vet hur det känns. Du verkar redan ha tagit flera stora steg redan. Hurra och heja dig! Du kommer att klara detta (såklart). Och kan inte någon ge dig 100 % så är den personen såklart inte värd dig! Stor kram och massa tankar!

  • Johanna

    Har just börjat följa din blogg då Paris är min kärlek (på delad första plats med Athen, den stad jag bloggar om) och du skriver fint. Har lagt en länk på min blogg till din. All styrka i detta uppbrott. Hoppas du snart mår bättre. Johanna

  • Anna

    Känner dig inte men har läst din blogg ganska länge. Har själv flyttat runt ganska mycket och vet att det kan kännas frestande att flytta tillbaks till Sverige när det är TUNGT, men kom ihåg att det är en vardag där också! Försök att tänka fram till sommaren och sedan fram till jul… Dessutom är man ju aldrig så ensam som man är när man är två med fel person! You go girl! STORA styrkekramar från Kanada.

  • Maria

    Vad tråkigt att höra, kram till dig. Hoppas din boendesituation har eller kommer lösa sig. Finns det något hyffsat prisvärt i city om man bor själv?

  • Bella

    Nu förtjänar du att ha det extra lyxigt för dig själv. Äta gott med goda vänner, mysa i sängen med serier och något gott, gå på promenader i (snart) våriga Paris, gå till en salong och fixa håret eller naglar eller vad som. Bara ha det härligt! It can only get better! Kramar!

  • Maria

    Läser din blogg ofta men kommenterar alltför sällan. Jag tänkte bara säga att jag tror att du gör helt rätt som stannar kvar i Paris på dina villkor. När jag bodde i Aix en Provence blev jag tillsammans med en fransman efter drygt ett år tog det slut och min första impuls var att åka hem till Sverige och gömma mig hos mamma och pappa. Men sedan ryckte jag upp mig och tänkte att han minsann inte ska få "förstöra" Frankrike för mig så jag stannade kvar, fixade eget boende, sökte in på universitet där nere och såg till att träffa mina vänner mycket, gick ut och dansade och lärde känna nya människor och där någon gång lärde jag känna en annan fransman som var mycket bättre för mig… Courage! Kram

  • Isabell

    Jag har också läst din blogg länge, men har varit väldigt dålig på att kommentera. Jag känner inte dig personligen, men jag känner med dig. Det är tråkigt att höra att ditt förhållande har tagit slut. Ibland räcker helt enkelt kärleken inte till; speciellt när man har olika värderingar och inte vill färdas åt samma håll i livet. Jag tycker också att du gör helt rätt i att stanna kvar i Paris och påbörjar ett nytt kapitel av ditt liv där. Det kanske gör ont nu, men all den erfarenhet du samlat på dig under dessa fyra år har gjort dig klokare och kommer att hjälpa dig till att leva ett lyckligare liv i framtiden. Jag vill bara avsluta med att säga ett stort tack till dig för att du skriver den här bloggen. Jag har tittat in varje dag sedan jag själv lämnade Paris efter 18 månader sommaren 2012. Din blogg lindrar min Paris-längtan när den är nästan outhärdlig och jag skrattar gott åt inlägg där du beskriver kulturkrockar eller stör dig på Frankrike och deras byråkrati (papper, papper och åter papper!) 😊 Stor kram från mig!

  • Christine&Paris

    Hmm, ja det var kanske ganska tydligt. Det är svårt att skriva en personlig blogg och dölja en så stor del av ens liv och vardag. Nej, där har du rätt. Bättre nu än om 5 år när vi kanska har ett barn ihop! Barn får vänta några år, även om jag ärligt talat (motvilligt!) börjar känna den biologiska klockan ticka. 30-årskris?! 😉 Skönt att det funkar bra för dig. Kan ha att göra med det. Vi har inte samma erfarenheter då han inte bott utomlnads, plus att han endast varit två gånger i Sverige, på semester. Vi har helt enkelt inte samma syn på saker och ting för jag har sett båda världar, medan han endast sett en del av dem. Hur som helst. Nu ska jag passa på att vara supersjälvisk och bara göra sådant jag vill göra 😊

  • Christine&Paris

    Åh, Grekland. Dit vill jag åka igen! Ni måste ha det varmt och skönt där nu? 😊 Tack för dina fina ord, och roligt att du vill länka till min blogg. Kram!

  • Christine&Paris

    Nej, när man kompromissar med sina värderingar, principer och drömmar är det dags att säga stopp 😊 ja, vååååren, längtar!

  • Christine&Paris

    Haha, ja då vet du vilken djungel jag befinner mig i 😉 Kul att jag får spä på din Paris-längtan lite, hoppas det ändå är på ett positivt sätt! Och tack för de fina och tänkvärda orden. Kul att du uppskattar det jag skriver om. Kram på dig!

  • Madeleine

    Åh Christine! Förstår du hur stark du är!? Så stark! Det är så många som stannar, de är rädda för att vara själva, pga ekonomi och/eller barn etc. Och så viker man sig, tummar på den man är, gömmer undan sina drömmar och tankar. Det kommer absolut gå bra för dig. Ingen tvekan. Så länge man står upp för sig själv så har man vunnit. Någonstans där ute finns en man som tänker att han vill möta någon som dig. Ta den här tiden och lägg den helt på dig själv. Ta hand om dig, mys, och gör det du vill när du vill. Det har varit och är jäkla tungt. Jag förstår det, konstigt vore det annars. Men var inte rädd för det ledsna, det är alldeles normalt och något man måste igenom. Det blir med tiden lättare. Kram på dig Christine. Du är inte ensam.

  • Christine&Paris

    Tack Madeleine för de omtänksamma orden. Det värmer ska du veta. Jo, jag vet att jag är stark någonstans, men jag måste väl bara hitta den styrkan först och köra på. Det ordnar sig ju alltid och jag har stöd från flera håll. Det känns bra 😊 Fina råd du ger, du har så rätt. Jag försöker låta mig själv vara ledsen ibland, men inte ge upp trots att det känns tufft. Kram på dig tillbaka!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.