Positivitet för pessimisten
Idag går solen upp 08:22 och ner 16:15 här i Malmö. Den 31 januari går den i stället upp kl 08.04 och ner 16.43. Med andra ord kommer dagen ha förlängts med nästan en timme om knappt två veckor. En positiv vetskap som inte ens vi pessimister kan vänta till någonting negativt. Vintern må fortfarande gå sin gilla gång (och säkerligen gömma både den ena och den andra omgången snöblandat regn i skjortärmen innan årets första kvartal är över), men vi går mot rätt håll mina vänner. Snart är det vår!
Fram tills det händer försöker jag fylla mina dagar med allting som får mig att må bra. Som till exempel d-vitamintillskott, kyssar, lyxiga frukostar, fuldans i köket och placera ansiktet i söderläge på lunchrasten så fort solen kikar fram. Dessutom är jag igång med träningen. Ja alltså, jag började igår. Mr M drog med mig ut på sin löprunda som sträcker sig så långt som 5,5 km. Idag känns det att jag knappt har rört en muskel sedan september (får i och för sig en del vardagsträning från att cykla, bo på tredje våningen utan hiss och springa till bussen varannan morgon). Min hjärna fick panik där i början och skickade varningssignaler till övriga delar av kroppen. ”WARNING WARNING! ABORT MISSION!”, kan jag tänka mig att den ropade ut i en megafon. Efter drygt halva sträckan kändes det lite lättare och när jag spurtade de sista stegen mot husporten kom känslan av stolthet. Både över mig själv och min pojkvän (vars driv och målmedvetenhet imponerar mig varje dag <3). Efter lunchen hade han möten inbokade och jag satt en stund framför datorn. Ansökte om ett jobb och googlade spahotell i Tallinn. Sen promenerade jag bort till Kaffebaren på Möllan där jag satt med en kaffe, Amaretti-kaka och läste en ny spännande deckare. Efter en snabb runda till Søstrene Grene och Claes Ohlson promenerade jag hem till M igen, som lagade middag åt oss. Måndagslyx utan dess like.
Helgen var mysig men bjöd också på en del insikter. En av dem är hur viktigt det är med bra kommunikation i en ny relation och att jag är så tacksam för att ha det i vår. Om man är ärlig och pratar om allt så går det att undvika konflikter. I tidigare relationer har det alltid varit brister på den fronten. Jag antar att det är vad som kallas för ”vuxenrelation”, hehe. I lördags tittade solen fram så vi började dagen med en promenad i Pildammsparken, och efter lunch kom killens bästa vän över med sin tjej och deras två BEDÅRANDE fyra månader gamla tvillingpojkar. Direkt när de kom in dumpade de över varsin bebis på mig och M, sen hängde de I våra famnar större delen av eftermiddagen. Enda gången de skrek eller grät var när de var hungriga eller blöjan var full. Det var så att jag fick lite separationsångest när de lämnade oss och tog med sig ungarna hem.
