South Africa,  THROWBACK,  Travels

Pingviner och turkosblått hav

Kan vi prata om att jag för två år sedan hängde i den här miljön. Med pingviner längst ner på södra halvklotet. Då bodde jag i Kapstaden och en solig sommardag åkte jag och två vänner med tåget ner till Simon’s Town, en liten fiskestad där sydafrikanska pingviner glatt gungar fram på de sandfärgade klipporna. Det var den 4 mars, precis som idag, fast 2017 som då var en lördag. Jag var ganska knäckt på grund av att en kille jag hade dejtat ett tag visade sig vara en idiot, vilket han visade i sann #metoo-anda. Det hjälpte ju inte att jag inte mådde bra psykiskt från början. Jag minns att jag stod på tågperrongen med Anna och Celina och kände mig så obeslutsam vidare jag skulle åka med eller sitta hemma och vara miserabel i min ensamhet. “Jo, nu följer du med”, sa Celina bestämt när tåget rullade in på stationen i Observatory. Jag åkte med, men det tog nog två timmar innan jag ångesten släppte och humöret vände. Sedan kändes allting lättare och det blev en riktigt mysig eftermiddag.

Jag tänker på den idag, som en slags motivation. Eller kanske självplågeri? Hursomhelst så är det lika fint att leva på minnena från dagar som den här. Med personer som fanns där när jag behövde tryggheten som mest.

Här är två av de härliga personerna jag lärde känna under mina fem månader i Sydafrika. Två organiserade tyskor med ett ovanligt sinne för sarkastisk humor.

Om man vill se pingvinerna med guide och betala för att titta på dem så kan man gå till Boulder’s Beach, men för den som inte vill betala för det så går det bra att gå till Seaforth Beach i stället och titta på dem gratis. Så det gjorde alltså vi.

På vägen hittade vi tusenstjärnor som strandat med tidvattnet.

Fast först promenerade vi alltså från Simon’s Town train station mot stranden. Vi passerade en liten marknad och här sitter försäljarna och väntar på dumma turister som inte vågar pruta. Jag köpte ingenting men lärde mig där nere att pruta tills det nästan känns skamlöst.

Efter en timme på ett kvavt tåg var vi dessutom ganska fikasugna så vi hamnade på ett litet kafé. Rättare sagt det enda som inte kändes som en turistfälla.

Jag gillar Celinas blick på denna bilden. Hon ville nog ha kakan för sig själv, eller något.

När vi var mätta och koffeinstinna (i alla fall jag och Celina för Anna dricker inte kaffe) gick vi vidare ner till havet.

Där satt de och solade i sin glans.

Även vi solade, och doppade fötterna i det 15-gradiga vattnet. Det är inte några varma strömmar där längs södra Atlantkusten.

Här var mina andra vänner. Ni ser ju hur exalterade de är över att jag kom och ville vara kompis med dem. “Hold your fins!”, fick jag ropa när de alla kom springandes, eller vaggandes snarare.

Den här bilden på mig är förvisso från en annan dag och en annan utflykt, men på samma ställe. Jag orkar inte rätta till horisonten. Sorry ’bout that.

Och så var den eftermiddagen med pingviner och turkosblå färgtoner slut. Det är tur att minnen är för eviga. I alla fall tills jag blir gammal och senil. Då har jag bilderna i stället som jag kan titta på med mina glasögon som jag alltid glömmer överallt trots att de sitter fast i ett senilsnöre.

0

0 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *