C'est la vie

Phase Two

 

 

Jag var nära på att strunta i träningen idag, men en vän övertalade mig att pallra mig dit. Sagt och gjort. Fyra km kondition och så mage, rumpa och rygg. Och lite armar och bröst. Ja, i princip allt. Nästan. I vilket fall var jag ganska stolt över mig själv efteråt. Jag tror att jag behöver träningen nu för att inte bli deppig. Jag känner hur jag gått in i fas två i hela den här ”flytta tillbaka till Sverige”-omställningen. Panikfasen. Det börjar bli jobbigt nu. Jag stör mig på saker och blir nästan galen på att alla är så ”buffliga”. Är det så svårt att inse att man inte äger gatan och be om ursäkt om man stöter in i någon? Sedan jag kom hit har det kanske hänt mig en gång att någon bett om ursäkt för att de gått in i mig eller tackat mig för att jag släppt fram dem/hållt upp dörren. En av gångerna sa jag demonstrativt ”ja men varsågod då!” till en av dem. Han log bara helt oförstående. Ja men varför ska jag tacka? Det är ju ingen annan som gör det. Eller det här med att ta för sig utan att bry sig om andra i sällskapet. Det finns ingen artighet i det här landet och det irriterar mig.

 

Jag pendlar mellan att vara glad och känna mig lika låg som Glocalnet. Alla är upptagna med sitt, eller sina pojkvänner. Jag kan inte klandra dem. Vet ni, det suger att vara singel och återinflyttad på hösten. 

 

Nu förstår jag vad några av er menade med att ”det är svårare att flytta hem till Sverige än till Frankrike”.

Snälla säg att det blir bättre med tiden?

 

Nu ska jag se Grey’s Anatomy. Min tröst just nu är att jag har hela säsong 10 framför mig. Föresten så skulle detta bli ett positivt inlägg. Jag antar att jag behövde skriva av mig.

 

 

 

0

0 kommentarer

  • Linda

    Åh nej.. Jag förstår att det kan bli svårt efter flera år utomlands att flytta hem till Sverige igen. Du vet ju vad jag tycker om svenskar..hehe. Hoppas du kommer på ljusare tankar snart!

  • isabellasfoto.nu

    Tyvärr saknar man aldrig kon förrän den är ur båset. Ibland behöver man bara distansen, men ska jag vara ärlig så verkar det som att det ändå är Paris som lockar allra mest. Kanske en flytt dit igen längre fram?:) För Sverige är så här….kallt och ruggigt och alla är i sina bubblor. Alla stänger in sig och man vågar knappt ta ögonkontakt. Vi har ingen spontanitet i vårt land och det är det jag själv tycker är det tristaste. Jag hoppas du hittar en ljusning så snart som möjligt. Kram

  • Ellinor

    Kan tänka mig att det är en större omställning att flytta hem igen till det "man känner igen". Åt andra hållet är allting nytt och spännande – precis det man välkomnar. Åt andra hållet söker man sig tillbaka till det man en gång trodde att man kände. Men skillnaderna blir alltmer påtagliga med lite perspektiv. Jag är övertygad om att du kommer att finna dig tillrätta i sinom tid. Det tar tid att landa i allt nytt. Jag känner själv att bara att byta stad, sätter sina spår. Då känner jag ändå båda städerna mer än väl sedan tidigare, men allt nytt blir en omställning. Du verkar ändå ha gjort ditt för att hitta en trivsam vardag. Låt det ta lite tid så skall du se att det blir bra <3 Kram

  • Jenny

    Förstår att det känns lite tufft, speciellt nu när hösten är här. Men då ska jag påminna dig om alla gånger du bloggade om att fransmännen var så otrevliga och att det var bättre i Sverige. Det finns upp och ner-saker i alla länder, de är bara olika saker! Bra att du tränar, serotoninpåfyllning är alltid bra. Kramar till dig!

  • Lisa

    Jag vande mig inte men stannade heller kanske inte tillräckligt länge och hade varit borta i 13 år. Men du verkade ändå längt hem ganska ordentligt vilket jag aldrig gjort så det blir säkert bättre. Klart att det är en omställning!

  • Ann-Sofie

    Det krävs nog lite tid för att du ska "hitta" tillbaka till livet i Sverige. Och du har ju också lite andra perspektiv efter din tid i Frankrike, man förändras ju hela tiden. Är säkert också en liten förskjutning av hur Sverige var när du bodde där sist och hur det är idag. Även om det inte var så länge sen. Även om det finns mycket att ogilla i Frankrike (kan skriva en hel uppsats om det!!) så gör det ju onekligen att man ser på Sverige med andra ögon. Själv saknar jag Malmö otroligt mycket men är nu fast i Frankrike 😊 Pga av familjesituationen här så finns inte Sverige som alternativ just nu. Det finns nog bra saker på båda håll ändå 😊

  • teruko

    Kan inte tillägga något som inte redan sagts ovan, men man "lider" lite med dig när du gör dina nygamla upptäckter! Hösten/vintern (det snöar här…) är ju som du säger sannerligen inte den mest uppsluppna och socialt lättillgängliga årstiden i Sverige! Så,ge det lite tid så kanske du finner harmoni igen.

  • annasarah

    Jag förstår precis vad du menar. Känns som spontanitetn i vardagen är lite borta. Och man pendlar mellan deppighet ocg glädje över all materiell "lyx" man istället har. Men om sagt allt går ju upp å ned. Jag håller med dig om artigheten i det här landet, men samtdigt så kan jag inte säga att parisarna tar priset i trevlighet heller. Beror väl på om man söker artighet eller trevlighet. Kram

  • Maria

    Jag mådde faktiskt ganska dåligt i några månader när jag flyttade hem till Sverige efter "bara" 2,5 år i Aix en Provence. Men jag kan säga att det blev mycket bättre sen efter drygt ett halvår då jag kommit in i det svenska livet och vant mig vid den svenska rytmen igen. Så jag kan trösta dig med att det nog blir bättre! Sen har jag väl aldrig riktigt släppt tanken på Frankrike och nu efter 4,5 år i Sverige så kommer jag förmodligen flytta till Paris i Januari.

  • Gribbe

    Ush tråkigt att du känner så 😟 Men förstår vad du menar! Svenskar är rätt trista och ohyffsade, jag har också halvt ropat "varsogod!" lite demonstrativt till folk som inte kan tacka när man håller upp dörren.. Och alla människor som inte kan be om ursäkt när de går in i en på trottoaren.. Man får ju lust att springa efter & knuffa till dom riktigt hårt! Hur svårt ska det vara liksom?! Men jag lovar att du kommer ur den där känslan snart… Försökt att fokusera på dig själv, ditt jobb & träningen! När jag mådde skit för ett par år sedan var träningen min räddning.. Det tog bort ångesten och gav mig massor av endorfiner så att jag iaf kände mig nöjd och stolt över mig själv i allt elände. Lycka till! Stor kram

  • Christine&Paris

    Couchsurfing vet jag inte om jag vågar mig på. Bor liksom i en etta.. Men i det andra har du helt rätt! Jag har nog iofs alltid varit så. En egenskap jag fått av min kära mor som struntar i alla tråkiga sociala koder i det här landet 😉

  • Christine&Paris

    Ja men eller hur! haha, på dem bara 😉 Ja jag tror att träning blir min räddning. Ska försöka att gå dit minst två gånger i veckan 😊 Stor kram tillbaka!

  • Christine&Paris

    Ja jag har hört att det tar typ ett halvår. Jag får försöka hålla ut! Oh, vad spännande! Då får du rapportera om det när det blir av 😊

  • Christine&Paris

    Nej, men precis. Artighet är en sak. Vänlighet är en annan. Jag tror att mycket handlar om att de som är vänliga och öppna har jobbat, eller jobbar, inom ett serviceyrke och det är de jag tycker är trevligare än fransmän. Däremot är det lite av en "flytta på dig, här ska jag fram"-mentlitet överlag i Sverige. Hoppas vi båda kommer över det och känner harmoni snart! Kram

  • Christine&Paris

    Ja så är det nog, haha! Och som du säger, det beror på åldern också. Jag märkte att ju äldre jag blev, desto mindre tålamod hade jag i Paris med saker som inte funkade. Eller sådant där typiskt som man accepterar när man är i tidig 20-årsålder, som man blir knäpp på när man närmar sig 30 år.

  • Christine&Paris

    Nej det är ju så. Jag får se. jag får ju i alla fall ge det ett tag. Det är ju alltid svårt i början. Till våren kommer nog allt kännas lättare 😊

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.