C'est la vie

Like when we first met

I lördags var jag och Christophe på Musée Jacquemart-André, och deras café. Ett gammeldags café med guldstolar, stora tavlor och vackra stukaturer. Där kan man äta sig mätt på bakelser i massor. Jag skulle såklart ha två bakelser. Christophe bara suckade åt mig.

Vi var faktiskt där första gången på vår fjärde dejt. Nu när jag tänker tillbaka så tyckte jag att det var så magiskt och romantiskt. Vi hade träffats i knappt en vecka men ändå var det som att vi var ett par redan. Vi satt där och tittade varandra djupt i ögonen och jag kände för första gången på 1,5 år att jag nog kunde bli kär igen. Då var vi där en söndagseftermiddag i februari och gick sen på bio. Sen avslutade vi kvällen i en skinnsoffa på ett av de mysigaste barerna jag någonsin varit på. Vi satt och pussades och pratade i en skinnsoffa och jag kände mig så lycklig.

Ändå ville jag inte skriva att jag träffat någon utan var krypitisk och mystisk. Minns ni kanske att jag gjorde en massa saker men aldrig skrev vem det var?

Tänk att vi nu varit ett par i mer än 8 månader! Fastän det känns som att vi träffades för bara några månader sen så känns det också som att vi känt varandra i flera år. Märkligt det där hur man kan komma nära en person så snabbt. Visst har vi skapat oss en vardag och varje dag är inte lika romantiskt och spännande längre, men han är fortfarande lika fin, omtänksam, rolig och generös med att ge mig komplimanger varje dag.

Il est mon amour ♥

0

0 kommentarer

  • madeleine

    Päls is the shit!

    Blev riktigt sugen på något onyttigt nu när jag ser alla tårtbitar o bakelser. Farliga bilder! Du lockar dina läsare in på dåliga banor Christine!!:)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *