C'est la vie

Lately

Det är någonting alldeles speciellt med solljuset såhär på sensommaren och tidig höst. Att promenera i Malmös parker ett par timmar innan solnedgång eller cykla hem genom kyrkogårdarna på eftermiddagen gör att ett lugn lägger sig som ett duntäcke över min inre höststress. Jag är inte helt redo för det stundande säsongsskiftet, så jag försöker tänka positiva tankar.

Vad är väl sex månader av mörker och kyla? Alldeles alldeles… mysigt? Det kan det trots allt vara. Värmande soppor, tända stearinljus i alla rum, vardagslyx i alla dess former (förra veckan åt jag tisdagsfrukost på Ruths med Louise), uppkrupen i soffan under en filt framför spännande serier, bio på en söndagseftermiddag, fredagsvin och prat om livet med människor jag tycker om, ett Bodybalance-pass medan regnet öser ner utanför fönstret, bruncher ute, en spaweekend till en billig huvudstad i öst, frukost i sängen och inte stiga upp förrän det är dags för lunch m.m. Sådant kan trots att dämpa den där ångesten för att sommaren är förbi.

Tycker att Ruths i Malmö är smått överhajpat, det finns bättre ställen, men det är minst sagt trevligt att starta en vanlig tisdag med frukost på lokal. Sconesen var i alla fall god!

De senaste veckorna har varit lite upp och ner. Jag försöker hitta ett lugn och en trygghet i mig själv vilket inte alltid är så enkelt. Många olika stressfaktorer har lett till en ängslan som jag inte riktigt känner igen sedan tidigare. Negativ energi från människor och händelser påverkar mig på ett sätt som de inte borde göra. Jag har svårt att släppa sådant som drar ner mig i en ond spiral av missnöje, vilket leder till onödigt ältande och grubblande. Jag har även märkt av att jag själv ofta blir negativ, avundsjuk eller dömande och dras med i andras raljerande när jag egentligen borde markera eller lämna situationen. Jag vill inte vara en sådan person. En av de egenskaper jag är mest stolt över mig själv för är min ärlighet. Jag är rak och säger vad jag tycker. Prata illa bakom ryggen eller klaga i det tysta kan vi alla råka göra, men det borde vara undantag och inte regel.

Sådär ja, nu går vi vidare i livet. Vad har hänt sedan sist vi sågs? Mattias har fyllt år vilket firades med frukost på sängen och på kvällen en överraskningsfest (som tyvärr inte kom helt som en överraskning för födelsedagsbarnet – jag agerade tydligen lite ur karaktär när jag började göra is på torsdagskvällen och prata om vad vi behövde fylla på i spritförrådet). Han blev i alla fall väldigt glad när vi kom hem efter en afterwork till ett ballong-pyntat hem och hans vänner som gömde sig i vardagsrummet. Tyvärr tog allt en tråkig vändning när M på lördagen ramlade på cykeln och fick styret så hårt mot bröstet att två revben bröts. Så veckan som gick har han gått omkring med smärtor och i ett töcken av smärtstillande, det är först nu han börjar känna sig bättre. Ändå tur att det hände då och inte lagom till de två resor han har inbokade de närmaste veckorna. Och att det inte var värre än så. Tänk om han hade slagit i huvudet?!

Hösten har som sagt börjat sakterliga vilket märks av när jag går här hemma och fryser konstant. Igår kväll satt jag med dubbla filtar i soffan. Min kropp är inte så snabb med att anpassa sig vid stora temperaturskillnader. Inatt var det bara 6 grader ute… brr! Jag har packat ner sommarplaggen och burit upp höstkläderna från förrådet. Jag känner mig oftast ganska fin på hösten, innan kroppen viras in i femton lager och sommarbrännan blekts bort.
I torsdags åt vi kräftor på Syltan tillsammans med Madde, Johan och Chloé. De serverades varma ihop med majskolvar, chorizo i en kryddstark sky. Jag har inte ätit kräftor sedan jag var barn och just den här måltiden var verkligen med i min smak än kalla och smaklösa kräftor från Kina.

Nu är det mindre än en timme tills jag ska befinna mig på jobbet och innan dess ska det hinnas med att äta lunch och byta om från pyjamasen som jag inte orkat ta mig ur ännu. Så vi hörs snart igen!

7

6 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *