It will be ok
Idag var en energikrävande dag på jobbet. Jag jobbade i skolans mest besvärliga klass och till slut fick jag ringa en elevs mamma för att meddela att jag på grund av hennes barn inte kunde hålla en lektion. Skärpte eleven sig sen? Såklart inte. Hopplöst! Plus en annan som välte bord och kastade böcker, och några som gjorde allt för att provocera just den eleven. I en och samma klass har minst fem personer ADHD varav fyra av dem är utåtagerande (jag blev bland annat kallad rasist för att jag inte lät en elev som pratade rakt ut få ordet) eller bara springer runt i klassrummet och sedan en elev med grav autism som behöver ständigt vuxenstöd för att ens få någonting gjort. Innan dagens slut hade bord och stolar välts, böcker kastats, chromebooks konfiskerats, fula ord skrikits och spydiga kommentarer fälts. Där stod jag, ensam. Det blev KAOS helt enkelt. Ett tag undrade jag om jag hamnat i en högstadieklass på Rosengårdsskolan snarare än en mellanstadieklass i en av Malmös mest lugna medelklassförort. Efter sista lektionen gick jag ner till rektorn och biträdande rektorn för att rapportera om hur det hade varit. Blinkade bort tårar som brände bakom ögonlocken och påminde mig själv om att inte kräva för mycket av mig själv, skjuta bort prestationsångesten. Som tur är så ska jag vara i en annan klass i morgon men tycker synd om lärarna som måste vara i den miljön varje dag.
Dessutom är jag så trött just nu, både fysiskt och mentalt. Den här övergången till mörka morgnar, kalla vindar och en vinter som inte går att ducka för gör mig minst sagt omotiverad. Det blir inte bättre av att vissa personer i min närhet kastar negativ energi åt mitt håll. Besvikelse kan vara utmattande och lämna en bitter eftersmak. Jag försöker tänka positivt och optimistiskt men det går sådär i dessa tider, och särskilt efter en dag som denna. Det är mer Beethovens Piano Sonata no. 14 än vårsonaten med Vivaldi för tillfället. Glaset är halvtomt så att säga. Jag märkte det igår när jag pratade med min kompis Brevin i Sydafrika att jag inte är mitt mest glada jag nu. ”It will be okay, Christine”, sa han med en myndig stämma efter att jag beklagat mig över diverse bekymmer. Jag vet att det finns de som har det värre men känslor är inte alltid enkla att ersätta med resonligt tänkande.
Det var med lättnad jag gick ut från skolgården klockan halv fyra i eftermiddags och så fort jag kom hem bytte jag om till myskläder och la mig i sängen. Här har jag legat sedan dess men nu ska jag fixa i ordning lite middagsmat. Jag fick lust att prova någonting nytt så jag handlade ingredienser för att göra tortillawraps med hallumi, hummus och avokado. Blir det glass till efterrätt? Ja, tänk för det blir det!
0 kommentarer
teruko
Men snälla nån.. En åk 4? Är situationen så här i den klassen även med deras ordinarie lärare? Låter för hemskt, både för personal och barn. Vet att jag sagt det förr, men är verkligen detta ett rimligt försörjningssätt då du inte mår bra redan innan? När du behöver vara rädd om dig själv tycker jag att det är en berättigad fråga. Hoppas morgondagen blir lugn. Kram <3
Daniel på FlyingDryden
Alltså. Jösses. Vet inte vad mer jag kan komma på att skriva…
christinesstories
Ja, i princip. De klasserna har varit stökiga sedan åk 1. För många egon och starka viljor. Jag uppskattar omtanken och vet att det inte är hållbart i längden. Därför jobbar jag inte heltid och ser till att få återhämtning. Idag blev betydligt lugnare 😊 Kram på dig!
christinesstories
Jag är lika mållös som du.
Eriksson
Sanna
Sanna
Hej! Jag förstår att du vill berätta om din dag, men jag blev lite fundersam kring att lämna ut uppgifter om diagnoser m. m. på det allt du gör, på en blogg. Det kan vara känsligt och även omfattas av sekretess från ditt yrke. Jag vill vara uppmärksamma dig på detta. Jag hoppas att det landar rätt!
christinesstories
Hej Sanna! Ingen fara, jag förstår hur du tänker och respekterar din synpunkt. Just pga det så var jag noga med att inte skriva något som kan peka ut var eller vem det gäller. Min blogg är personlig och kopplas inte till mitt arbete, och därför skriver jag aldrig ut vilken skola jag jobbar på eller nämner någon vid namn eller pronomen som kan avslöja en identitet. Men självklart har jag det i åtanke när jag skriver om vad som händer på jobbet och respekterar sekretessbestämmelser och att inte dela med mig av privat information gällande enskilda elever. Jag tycker bara att det är viktigt att skildra hur verkligheten ser ut för det finns en anledning till att så få lärare slussas ut i samhället. I många fall är miljön i klassrummet väldigt ohälsosam både för vuxna och barn. Men som sagt, det är värt att fundera över hur och om jag ska skriva om det i bloggen. Tack för din kommentar! 😊