Fulladdat batteri

Här är jag igen, som gubben gumman i lådan. Kikar fram när ni minst anar det. En vecka går snabbt när livet bjuder på företeelser som förgyller den grå novembervardagen. Födelsedagen var en av de bästa jag haft. Avslappnad, intim, gemytlig och rolig. Jag fick en stor bit Comté, blommor, fika, middag på Le Gourmet och en bok i present. Samt munskydd av mamma. Kanske kommer fräsiga munskydd i olika mönster bli årets julklapp? Det och terapitimmar.

Efter det rullade veckan på med intensivt jobb, PMS-humör (jag var totalt dränerad torsdag-söndag men igår vände det), hemmamys medan regnet föll utanför, ännu en födelsedagsmiddag på Soi, drinkar på Grand, lite shopping och söndagsfika med Clara. Det kanske verkar som att jag är ute och ränner mest hela tiden men i ärlighetens namn så tillbringar jag väldigt mycket tid hemma. Det är en liten skara personer som jag träffar i veckorna (förutom kollegorna och eleverna vill säga), men det gör ingenting för de jag umgås med ger mig den energin jag behöver just nu.

På tal om det där jag skrev om förra veckan, vad vi måste och vad vi vill, insåg jag att den enda som bestämmer mina måsten är jag själv. Måste jag jobba 160 timmar i månaden? Nej. Kommer jag må bättre om jag tar tar ledigt en dag någon gång då och då? Ja. Beslutet var enkelt att ta. Idag gav jag därför mig själv en ledig dag mitt i veckan vilket var long-overdue. Det bästa var att jag kunde tacka nej till att jobba idag utan det minsta dåligt samvete för jag vet att jag gör det för mitt eget bästa. Inte minst vill jag upprätthålla en mentalt stark grund så att inte batteriet ständigt lyser gult eller rött. För till slut är batteriet så urladdat att det tar evigheter för det att laddas upp till full styrka igen. Ungefär som ett mobilbatteri. Detta sa min psykolog till mig och jag tyckte att det var en så klockren metafor.

Nu ska jag krypa upp i soffan och titta på någon bra serie.