C'est la vie

En superlike på Tinder

Det kom en fråga, två gånger om jag ska vara exakt, om hur jag och M träffades. Det hade varit roligt om berättelsen om vårt första möte var någonting alldeles unikt och romantiskt. Typ att våra ögon möttes medan vi båda sträckte oss efter samma mjölkpaket i mataffären eller att jag höll på att bli påkörd av en cykel när han plötsligt sprang fram och räddade mitt liv. Någonting som vore som hämtat ur en romantisk Hollywood-film. I själva verket träffades vi… *trumvirvel*… via Tinder.

Jag hade just gett upp tanken på att träffa en normalt funtad man på den förbannade appen jag de senaste sju åren utvecklat en hatkärlek till, och övervägde för femtioelfte gången att avinstallera skiten. Så satt jag en dag i oktober och svepte (mest vänster) tillsammans med min kompis Anneli när en snubbe som faktiskt verkade ha lite humor och självdistans dök upp på skärmen. “Han har ju skitrolig profil, skicka en superlike!”, utbrast hon exalterat. Det tog några dagar innan vi matchade. Ganska direkt när vi började skriva till varandra gled vi in i en egen jargong med interna skämt och jag tror nog att jag var lite förälskad redan när vi träffades första gången.

Efter ett par veckors snicksnackande bokade vi in att ses lördagen den 31 oktober. Vi möttes i hörnet av St Knuts väg och Disponentgatan en solig eftermiddag för att promenera i kyrkogårdarna med varsin kaffe i handen. Vad jag pratade om minns jag inte, men M berättade om att han och hans syster brukade dricka vin och uppdatera det vita arkivet, och redogjorde hur hans begravning skulle se ut. What’s not to fall in love with?

Personkemin var lika bra i verkligheten som i skriftlig form och eftersom att bådas kvällsplaner hade blivit inställda, tog vi beslutet att bege oss vidare för ett glas på lämplig bar. Vi tillbringade först några timmar med att dricka vin på San Greal, innan vi avslutade med en sen middag på den koreanska restaurangen Gerege. Jag tyckte att han var lite snål som inte erbjöd sig att betala för varken vinet eller maten när jag hade bjussat på kaffet, vilket vi skrattat åt i efterhand. Anledningen var att han flera gånger hade blivit “utskälld” när han betalat för andra dejter. Det är inte lätt att vara gentleman i Sverige tydligen. Sen insåg jag ju att han var allt annat än snål.

Vi sågs två gånger till följande vecka och på tredje dejten, när vi satt på hans soffa och lyssnade på LP-skivor, lutade han sig självsäkert fram och kysste mig. Efter fjärde dejten var det han och jag. M var väldigt säker på vad han kände och ville, vilket han tydligt visade, medan jag hade lite panik inombords över att allt gick så snabbt. Mest av allt på grund av den senaste relationen som tog slut innan sommaren förra året som satte spår i mig och förutom den lilla “parentesen” varit singel i nästan sju år.

Men M är en trygg människa som stod stadigt och väntade på att jag skulle inse att det inte fanns någonting att vara rädd för. Sedan tog det några veckor innan jag förstod att det här faktiskt var äkta, villkorslös kärlek.

Jag hade en idé om att allt har sin tid när man träffar någon. Man kan ju inte älska någon efter bara ett par månader? Flytta ihop inom ett år? Kan det verkligen vara så enkelt att vara ihop med någon? Det är för bra för att vara sant. Det visade sig att det faktiskt var sådär bra. Sedan vår andra dejt har jag inte tvivlat en enda gång på att han är rätt person för mig och vet att det här är mannen jag vill leva mitt liv med. Vi flyttade ihop efter fyra månader och jag älskar verkligen att bo ihop med honom. Ingen dag är tråkig med honom i mitt liv.

Vem kunde tro att en superlike på Tinder kunde leda till att träffa kärleken i mitt liv?

6

3 kommentarer

  • Ewe

    Så fin story ändå! <3 Hatkärlek är ett bra sätt att beskriva Tinder, haha. Träffade också min kärlek där efter att ha haft en on/off-relation med appen i några år, dock kände vi till varandra sen innan och hängde i halvt samma kretsar men hade inte officiellt träffats förrän Tinder förde oss samman, och nu ska vi gifta oss i sommar. 🙂

  • teruko

    Det var väl romantiskt nog!!! Härlig läsning, man vet när det känns rätt! ( Nästa vecka har min man och jag 40-årig bröllopsdag 🙂 Fortfarande rätt…)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *