Tankar & Funderingar

Decisions

 

Jag tycker faktiskt om snö, trots allt. I natt snöade det ännu mer, men tyvärr så ska det bli plusgrader nu under helgen så det kommer mest bli slask av det hela. Vilket känns lite synd. Det lyste liksom upp lite i vintermörkret. Jag minns när jag var liten då vi bodde i ett hus i utkanten av Malmö. När snön kom så brukade jag stå i fönstret i badrummet på övre våningen, där man hade utsikt över åkern på baksidan. När det var alldeles vitt ute och man släckte lampan i taket så blev det så ljust helt plötsligt. Än idag kan det ge mig en liten lyckokänsla. Kanske för att det påminner mig om min barndom och innan allting förändrades. Om kälkturer på den snötäckta grusvägen, jular tillsammans med farmor och farfar och snöbollskrig i trädgården som följdes av varm O’boy framför en film. Tänk så enkelt livet var då? Ingenting att oroa sig för och inga livsavgörande beslut att ta. Livet var enkelt och även om jag under många år i grundskolan var retad och inte trivdes där, så hade jag en trygghet hemma. 

 

På tal om beslut, så har jag i alla fall tagit ett sådant angående min sjukskrivning. Eller jag har kommit fram till det tillsammans med min läkare. Nu satsar jag på mitt välmående den närmsta veckan och sedan ska jag sakta men säkert gå tillbaka till jobbet. Inte 100 % till en början, men en mjukstart ska förhoppningsvis göra att jag blir fullt återställd. Jag pratade även med min chef i telefon, som varit så himla stöttande i hela det här och han sa så snälla saker. Det är otroligt skönt att få det stödet och jag är så tacksam för att jag inte behöver oroa mig för några följder av allt detta. Men jag saknar mina kollegor. Innan jag började må riktigt dåligt (och i princip gick runt som en zombie på jobbet), så fick de mig alltid på bra humör. Det gick inte en dag utan att jag skrattade. Just DET saknar jag. 

 

Nu ska jag försöka bestämma mig för vad jag ska göra av min eftermiddag. Det här med att ta beslut när man lider av en depression är inte det lättaste ska jag säga. Jag kan hålla på och vela i en timme, och så går tiden och jag blir stressad för att jag inte hinner med någonting alls. Ska jag träna nu eller sen? Ska jag strunta i träningen och städa i stället? Ska jag se den filmen eller den där filmen? Hinner jag fika med min kompis? Vill jag äta soppa eller omelette till middag? Det kan vara fruktansvärt jobbigt. Fast nu tror jag att jag ska fixa lite mat, och sedan så får jag se vad jag hinner med.

 

No pressure, Christine. No pressure.

 

0

0 kommentarer

  • ISA

    Måste klämma in ett råd, som du säkert vet men; skynda långsamt!! kroppen/hjärnan kan vara så långsam ibland och om man vill fööör mkt så blir det lätt att man tar sig vatten över huvudet. Tillåt det att ta tid att komma tillbaka, så det känns bra!

  • Erica

    Vad glad jag blir att läsa om dina fantastiska kollegor! Om hur mycket stöd du har fått och du fick skratta på jobbet mitt i allt annat! Stor kram till dig och lycka till med att komma tillbaka till jobbet! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *