Tankar & Funderingar

De där orimliga kraven

De senaste åren har jag jobbat väldigt mycket med att anamma begreppet “good enough”, att fokusera på det jag lyckas med snarare än det jag misslyckas med. Ändå halkar jag in på prestationsångesten titt som tätt. Jag vet inte riktigt varifrån det kommer men ibland sätter jag orimligt höga krav på mig själv utan att egentligen förstå varför de finns där. I jobbsammanhang, i vänskaps- och kärleksrelationer, i mina personliga prestationer. Något som till slut tryckte ner min självkänsla till botten av en brunn och ledde mig in i en utmattningsdepression. Efter det har jag tillbringat timmar av terapi för att komma till en acceptans i att det inte finns något slutgiltigt mål som heter “perfektion”. Ibland blir jag knäpp på mig själv att jag sätter de där skyhöga kraven för det har gjort att jag många gånger missat fantastiska möjligheter, för att jag aldrig blir nöjd. Eller så har jag gått above and beyond för att göra någon annan nöjd när jag egentligen för länge sedan borde ha insett att den personen inte förtjänar min tid och energi. Då bryter jag ihop och känner som att jag är en dålig vän, partner eller kollega.

Det är senaste året som jag känt mig såhär bräcklig. Allt det där jag lärde mig i terapin, alla verktyg jag samlade på mig för att kunna hantera livets berg- och dalbana har jag tappat bort någonstans under 2020. Med tanke på hur världen sett ut sedan dess kanske det inte är så konstigt egentligen? Jag undrar hur många människor som känner som jag. Som tampas med en återkommande brist på motivation och orimligt självtvivel?

Självklart känner jag inte alltid så utan det pendlar hela tiden. I många situationer eller stunder känner jag mig både självsäker och stolt över mig själv. Det är bara frustrerande med detta återkommande tema. Jag glömmer bort att vara tacksam för det lilla i livet och vara snäll mot mig själv. Det är inte den inställningen jag egentligen har till livet. Nu lever jag dessutom med en människa som inte hakar upp sig på små misslyckanden och alltid förespråkar att fira de små vinsterna. Som är balanserad och lugn när det stormar. “Älskling, du sätter alldeles för höga krav på dig själv” eller “var inte så hård mot dig själv”, kan han säga när jag känner mig otillräcklig.

När han inte håller om mig och pussar bort min ångest, är han ganska bra på att avdramatisera mina existentiella i-landskriser. Det slutar alltid med att tårarna byts ut mot skratt. Såklart tar han mig på allvar när det behövs med både uppmuntran och tröst, i en relation tycker jag att det är viktigt att vara varandras största supporter och där är vi båda på samma linje, men det är lika viktigt att skratta åt “misären” och dra ner varandra på jorden när någon tappar fotfästet eller glömmer bort att tänka positivt (vilket mest gäller mig för M är positiv per default medan mitt glas ofta är halvtomt – något som ibland kan leda till konflikter). Han får mig ofta att inse hur bra jag faktiskt har det, hur bra vi har det. Det där med perspektiv är verkligen nödvändigt i ett samhälle där små problem blir större än de egentligen är.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här texten, mer än att jag just nu inte står helt stadigt på jorden. Marken svajar lite grann. Men jag vet att det kommer bli bra och att jag är en stark individ som är Good Enough. Jag behöver bara nå dit och hålla mig kvar inom en vettig radie. När ens egen tro på sig själv är dimmig är det fint att ha människor omkring sig som får en att se saker och ting mer klart.

Ikväll lagade jag en riktigt god ugnstekt laxsida med tillhörande rotfrukter i ugn. Min mage mår väldigt bra av att äta sådan mat på kvällen så jag ska försöka att undvika tunga maträtter till middag. Nu ska jag gå och pussa lite extra på min sambo för idag är det han som behöver extra energi och kärlek efter en tung arbetsdag.

Tack för att du läser och kommenterar. Det betyder mycket.

Ta hand om dig <3

10

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *